Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leende; »men hvarmed viljen I bevisa, att er uppgift är sannfärdig, eller tron I att mutter Nepomucena gör sina konster för intet?»
»Vi ha icke ämnat begagna någons skicklighet utan betalning, och vi bedja er att antingen föra oss till den vi söka, eller tillsäga henne att infinna sig i vår boning, som noga skall uppgifvas.» Härvid framdrog borgaren ett par blanka siifvermynt och fortfor: »Vi bo...»
»Hvar ni bo, må ni behålla för er själfva, liksom jag behåller dessa penningar för mig, ty vår kloka kvinna vågar icke mer idka sin oskyldiga handtering utom hus, sedan det vördiga prästerskapet hotat henne med bål och stegel; hon är för ögonblicket icke hemma; men,» tillade han liksom tvekande och vägde det erhållna myntet i handen, »lika mycket, artighet mot artighet, hugg mot hugg har alltid varit mitt valspråk; och man skall aldrig på min döda mull kunna beskylla mig för otacksamhet. Om herrn håller i min kappa, som, i förbigående sagdt, icke tål rätt hård medfart, och damerna sedan gripa fatt i herrns kläder, vill jag ledsaga er till audienssalen. Se så, där har ni fliken. Nå, nå, var icke så rädd för plagget; det har min själ hängt på en Rhengrefves högvälborna axlar. Tyst nu, annars kan någon fattig satan lukta brändt horn och få klåda i fingrarna; vorwärts marsch!» Med dessa icke särdeles uppbyggliga ord gömde den okände ledsagaren åter lyktan och styltade utaf inåt gården, förande det lilla sällskapet i släptåg.
Redan hade de börjat stiga uppför en brant trappa, då det ena af fruntimren utbrast: »För Guds barmhärtighets skull, låtom oss vända om! Andedräkten tages ifrån mig, jag orkar ej gå vidare;» men i detsamma skallade ett så förfärligt verda! att hon hoppade högt i vädret och kastade armarna kring sin närmaste grannes hals. »Du kväfver mig,» hviskade denna; »nu är det för sent att draga oss tillbaka, och du måste repa mod.» Emellertid hade ledsagaren på anropet svarat: »god vän, mycken ära, litet bröd!» hvarefter han tycktes påskynda gången så fort träbenet någonsin kunde medgifva.
Ju närmare de nalkades trappans slut, desto tydligare hördes ett i början svagt sorl, hvilket liknade ljudet af blandade människoröster; och uppkomna i öfre förstugan, passerade de tätt bredvid dörren till rummet hvarifrån det tycktes utgå. »Där inne är allmänna samlingsplatsen,» sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
