Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Hogenskild Nilsson, och han gaf till ett vildt
gapskratt.
»Ha, du lille svarte!» skrek han, »är du här
igen!» — Han sökte skjuta Karin Månsdotter åt si-
dan, men hon hängde sig så fast intill honom, strök
så varligt med sina fina, hvita fingrar hans långa
hoptofvade skägg och hviskade så mänga underbart
välljudande ord i hans öra, att det var omöjligt för
honom att slita sig ifrån henne, Småningom lade
sig också hans upprörda sinne. Nervryckningarna
kring munnen och de oupphörliga blinkningarna med
ögonlocken försvunno och ögonen fingo ett mildt,
drömmande uttryck, ty det syntes nu ljust och gladt
omkring honom. Blodet i ådrorna strömmade åter af
lifsfröjd och lycka. Han kunde icke annat än småle
åt dessa allvarliga, högtidliga miner, som han såg
omkring sig. — Hvarför stod herr Sten der och såg
så dyster och mörk ut i hågen? — fulare än någon-
sin. — och herr Hogenskild sedan, den gamle lek-
kamraten, så bortkommen och surmulen? — och alla
de andra, gode redlige män? Hvad det var länge-
sedan han sett dem! Han skyndade sig att tacka
dem med många kärliga ord, för att de icke glömt
honom under den långa bortovaron, samt bad dem
med rördt sinne förlåta sig, om han felat eller brustit
i höfviska later eller nekat dem någon kunglig yn-
nest eller bevågenhet. — Han hade så länge dispu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
