- Project Runeberg -  Fänrik Flinks minnen : Scener ur 30-åriga kriget /
426

(1881) [MARC] Author: Ragnar Pihlstrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. På spår

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

karlar för förolämpningar, som vi föraktade. Raskt
ilade vi bort och hade snart förlorat dem ur sigte.

Efter en stunds ansträngande ridt färdades vi
på en gammal bro öfver floden Naab och kommo in
i en trakt, hvarest spåren efter krigets förödelser
blefvo allt mera sällsynta och slutligen helt och
hållet upphörde, men jag betviflade icke, att om
Wallenstein ännu några veckor qvarlåge framför
Nürnberg, skulle han blifva nödsakad att låta sina
provianteringskorpser framtränga ända hit och kanske
ännu längre, innan de kunde uppbringa så mycket
som en höna eller ett pund mjöl.

De underrättelser, som blifvit mig lemnade af
värden på den »Svarta Hästen», hade fullkomligt
öfvertygat mig derom, att jag verkligen var Ulrik
Apfelbaum på spåren. Den sjuka qvinnan var
naturligtvis ingen annan, än Aurora, som fördes i
vagn, sannolikt bunden och genom något medel
tvingad till tystnad på de ställen, hvarest vagnen
stannade. Med sorg tänkte jag på hennes
öfvergifna ställning, hennes fruktan och ängslan och de
oroliga tankar, som månde dväljas i hennes hjerta.
Gerna skulle jag hafva i detta ögonblick vågat allt
för hennes räddning, men jag måste kufva min
längtan och åtnöja mig med hoppet om en slutlig
framgång.

Det hade nu redan länge varit mörkt. Solen
hade gått ned i moln, och när det sista rosenfärgade
skimret försvunnit vid horisonten, rådde fullkomligt
mörker, ända till dess nymånens smala skära
från sin plats bakom molnen började sprida ett
ringa ljus öfver föremålen. Huru obetydligt detta
sken än var och huru otillräcklig dess styrka var
att fullkomligt fördrifva mörkret, så gjorde det oss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:36:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/prflink/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free