Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Fiendtliga anslag, som misslyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna kula icke var ämnad. Men den må nu hafva
träffat hvem som helst, blott det icke är konungen,
ty i hela denna stad, ja i hela verlden finnes i
närvarande stund intet lif, så dyrbart och oersättligt som
min herres och konungs.»
Nu började krutröken att skingra sig. Dess
tjocka ogenomskinliga vägg upplöste sig i en
genomskinlig dimma och den förste, som jag nu
varseblef, var konungen. Han tycktes vara helt och
hållet oskadad, och jag tackade Gud derför i mitt
hjerta.
Han hade vändt sin häst åt det håll,
hvarifrån nödropet hördes, och satt nu helt stilla,
betraktande den scen, som jag nu går att med min
svaga penna skildra. Det intryck, som denna syn
gjorde på mig, vill jag icke ens försöka att
beskrifva. Ett försök dertill måste ovilkorligen
misslyckas.
Jag såg några karlar, hvilka från gatan
upplyftade en blödande och medvetslös eller död qvinna,
under det att några andra karlar med knutna händer
och andra åtbörder af vrede och raseri tycktes
anropa himlen om hämnd öfver oss alla, liksom
om hela den svenska truppstyrkan varit orsak till
det nedriga dådet.
Sedan konungen under en minut betraktat det
bedröfliga uppträdet — en minut, under hvilken
många sinnesrörelser, smärta, afsky, vrede och
medlidande gåfvo ett omvexlande uttryck åt hans
ansigte — vände han långsamt sin häst mot den i
häpnadsfull tysthet försänkta truppen, red oss några
famnar närmare och lät sitt allvarliga, forskande öga
sakta öfverfara lederna, liksom om han velat söka
gerningsmannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
