Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Nere hos Kerstin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Asch, inte mente jag det på det sättet, inte»,
sade gumman förlägen, »men jag måste väl försvara
mig litet, när Olof gycklade med mig.»
»Nu måste Kerstin berätta litet om farmor och
hur hon såg ut, när hon var riktigt ung», bad
Magda, som aldrig tröttnade att höra talas om ’de
gamla tiderna’, »men det är så länge sedan, att
Kerstin inte kan komma riktigt ihåg det», tillade hon
helt bedröfvad.
»Kära hjärtandes, jag kan se frun lika lifslefvande
framför mig när hon var sexton år, som jag
ser Magda. Jag tjänade ju som husa ett par år i
hennes föräldrahem, och sedan följde jag med till
Rynäs, så nog minns jag henne, den Guds ängeln
med sina ljusa lockar, blå ögon och kinder så fina
och lena, som rosenblad. Jag minns till och med
hur hon var klädd samma dag hon blef förlofvad.
Hon hade en ljusröd nettelduksklänning med hvita
buketter på, och låghalsad och bararmad var hon,
som det brukades då för tiden, men det skall jag
säga, att det inte fanns många, som hade så vackra
armar och hals att visa, som hon.
När brukspatron åkte upp på gården blef hon
med ens så blyg, att hon sprang ut till mig i
jungfrukammaren alldeles som för att gömma sig.
Efter en stund kom hennes syster för att hämta
henne, och senare på kvällen, när vi möttes ute i
farstun, tog hon mig om halsen och kysste mig flera
gånger — det var nu så, att hon alltid hållit af mig
en smula — och så hviskade hon röd om kinden
och med ögon som tindrade som stjärnor: »det här
är den lyckligaste dagen i mitt lif, Kerstin», och då
förstod jag, att vi snart skulle få bröllop i gården.
Att det skulle gå därhän hade vi litet hvar för
längesedan gissat, för det gick knappt en dag, som
inte brukspatronen kom på besök än i ett ärende
och än i ett annat. Men när saken ändtligen var
afgjord, kände jag mig just som litet ängslig, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
