Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUN KRAMPA 187
döma på en gång rätt och hänsynsfullt. Men han
skulle inte hinna dit förr än till hennes bröllop.
Dock — döma kunde ju ingen mer än Gud.
Och Elin hade länge, länge förgäfves bedt honom
om klarhet, om den trosvissa, jublande hjärtefröjd,
som Knuts kärlek först gaf henne i flydda vår-
dagar.
Litet blåfrusen om de bleka kinderna efter
sin promenad i den frostkalla, tidiga morgonen,
steg Elin in i Sandåkra trädgård, hemvant följde
hon i tankar den stora midtgången, där nu viss-
nade löf glittrade som försilfrade och alla aplarna
stodo nakna med barfrostglansigt grenverk som
ett förvirrande nät mot den evigt klara morgon-
luften.
Tyst smög hon uppför trappan, hvars led-
stång kylde genom vanten, in i förstugan, där
Knuts pälsjacka hängde och hans riddamasker och
ridspö lågo på en trädgårdsstol. På tå klef hon
uppför den knarrande vindstrappan till gafvelrum-
met under takåsen, där Knut ännu bodde medan
en sängkammare på nedra botten ordnades för
de nygifta. — Hon knackade, kort och tydligt.
Intet svar. Ännu en knackning, litet hårdare.
— Hva’–––-ja! Stig in!
— Jaså, du är vaken. Får jag komma?
Dörren slogs upp. På tröskeln stod Knut,
i nattrock, omornadt vresig. Men han försökte
småle hjärtligt, för att inte skrämma henne på
flykten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
