Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 ELIN KRAMPA
sidosluttningarnas ljungmatta. Och långt borta,
från nyharfvade fält, steg röken af kvekeeldarna
hvitbolmande i den soliga stiltjen.
Högst på Kilaåsen, som skjuter ut ett hvasst
näs, likt en badande fot, i hafsfjärden, gifves en
härlig utkik åt alla väderstreck.
Dit upp klef Elin Krampa med plötslig ifver,
vaknad med barnaårens daggfriska vårminnen.
Länge såg hon sig om, och utan att veta det, lät
hon slutligen blicken hvila på Sandåkra, den gamla
hvita herrgården inom den stora, täta parken, i
de vackert jämna ägornas midtpunkt. Lika omed-
vetet och utan nyfikenhet följde hon från sin fria
och höga spaningsplats en ung man därnere, som
just kom ut genom parkgrinden. Först då han,
tydligen oväntadt, fick se henne uppe på åsen,
kände hon igen Knut Rosdal. Han hälsade —
och det både roade och förvånade henne, på detta
afstånd, som gjorde dem så dockaktigt små för
hvarandras blick. Men hon stod kvar.
Efter en stunds väntan, gick han från kör-
vägen ner utmed parkmuren, längs den stig, som
ledde upp till berget. Elin förstod icke själf, hvar-
för hon dröjde. — Snart doldes han af en mindre,
utpostliknande klipphöjd, kallad Lilla Kilen. —
Medan han så var gömd för henne, sökte hon öf-
verväga, om hon gjorde orätt i att stanna.
Faderns förbud att umgås med herrgårdspoj-
ken, kunde icke gälla den fullvuxne Knut. Och
dessutom hade de ju redan återsett hvarandra på
gillet. Det slog henne, att ingen ännu tackat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
