Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIN KRAMPA 125
yttring, obetydligaste handling af egen drift. En
brådmogen, yrvaken själfransakan hade liksom för-
frusit blod och sinne hos lilla Elin Krampa. —
Hennes enda förströelse under dessa år, från
det femtonde till det sjuttonde, var att ensam
vandra, vandra som i sömn — aldrig i onödan neråt
byn, hellre då inåt land, utmed fält och ljung-
hedar, genom täta, lågvuxna furuplanteringar, men
helst utåt bergen, som i lång, kullrande räcka
längs kusten reste ett värn mot hafvet.
Med slängkappan fladdrande om sin lilla
smärta gestalt brukade hon ofta stå, stilla och rak
som en spejande vaktpost, högst på klippkam-
marna. Morgonsolen öfver ljungvidden, solberg-
ningen ute på vattnets fjärran, som drack glan-
sens oändlighet och gaf den oändligt rikt tillbaka,
de synerna voro hennes käraste vänner. Inför
dem lefde hon upp och blommande fager var
hon då — fast ingen såg det. De djupt blå
ögonen och de skära, fint smalnande dragen bik-
tade då för ensligheten en förälskad dyrkan af
strandvärldens fria skönhet, af den fattiga jordens
underbara rikedom.
Men för andra hade hon intet att förtälja
om dessa stunder. Om hon försökt det, om hon
för fadern velat tolka, hur hembygdens vidd sjöng
hennes hjärta bräddfullt med höga och härliga
visor, så skulle kyrkoherden ingenting haft att
svara henne.
Midt i hennes lifstörst och längtan efter det,
lifvet kunde gömma, bäfvade dock ständigt de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
