Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 11. Om inrättande av en diakonstyrelse för svenska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppfattning av mig — att reglementen och institutioner härvidlag
skulle hjälpa, och jag kan icke förstå annat än att vi lära i första
rummet behöva att inom församlingarna få fram personer, som
verkligen äro intresserade för såväl kristendomen i dess helhet som
ock kyrklig verksamhet. — Vi ha så många institutioner förut, och
det är nu enligt min åsikt fråga om huru vi skola få liv i dessa
institutioner och sålunda kunna åstadkomma någon välsignelse genom
vår verksamhet i församlingarna.»
Lektor Waldenström fick därpå ordet och yttrade följande:
»Det är icke för att göra något yrkande i den ena eller andra
riktningen, som jag begärt ordet, utan allenast för att framstäla,
huru saken ter sig från den ståndpunkt, på vilken jag står.
Det anförande, som hölls av den näst siste talaren, prosten
Åkerblom, är utan tvivel det mest betydelsefulla som hållits i denna fråga.
Nog går det an att få lagar och förordningar samt att få Kungl.
Maj :t och Kyrkomötet och Riksdagen med på det, men var skall
man få personerna?
Här ha herrarna talat alldeles så, som om varje pastor i Sveriges
rike vore en lämplig person att stå i spetsen för en sådan här
diakonistyrelse. Tro herrarna verkligen, att så är förhållandet? Här ha
herrarna också talat alldeles så, som om statskyrkoförsamlingarna i
vårt land vore kristna församlingar i biblisk mening, i stället för vad
de nu äro: socknar med vissa geografiska gränser, inom vilka bor
en massa människor av ofantligt olika slag och inom vilka det nu
såsom förr besannar sig, vad vår Frälsare sade, att de äro många,
som gå på den breda vägen, men få, som gå på den smala.
Vidare ha herrarna talat alldeles så, som om våra kyrkostämmor
vore kvalificerade att bedöma olika personer från kristlig synpunkt
samt utvälja medlemmar att deltaga i här ifrågavarande fria
kärleks-verksamhetsgrenar. Nej, mina herrar, när det kommer till kritan, så
saknas denna kvalifikation. Och pluraliteten på kyrkostämmorna, ja,
om den må man väl säga, att om det någonsin är sant att vox populi
icke är vox dei, så är väl i de flesta fall så förhållandet på
kyrkostämmorna.
Det är därför min övertygelse, att detta av Kyrkomötet inslagna
sätt att lägga statskyrkans kallsvettiga hand på den rörelse av
frivilliga kristliga krafter, som ha genomgått vårt land sedan årtionden
och burit de allra mest välsignelsebringande frukter — det är min
övertygelse, säger jag, att detta sätt antingen kommer att kväva
alltsammans, så att hela diakoniverksamheten strandar och lider
skeppsbrott därpå eller också att denna verksamhet, under försök att
realisera en verkligt kristlig kärleksverksamhet inom de nuvarande
socknarna, kommer att leda till, att man finner att det icke går. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
