Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man lära och predika allt, vad man vill. Det går icke an i frikyrkan.
Inom statskyrkan får man också leva precis som man vill, supa och
spela kort, leva i hor, m. a. o. man får vandra efter köttet, huru
man vill. Ingen människa blir utesluten för sådant. Det är
statskyrk-lig frihet. Men den friheten sätter jag icke så mycket värde på.
Herrarna veta också, huru aposteln Paulus betraktade den saken,
då han gav församlingen i Korint en väldig uppsträckning, därför
att den tålde, att församlingsmedlemmar levde i visserligen icke så
grova saker, som tålas i den svenska statskyrkan, men likväl i andra
svåra synder. Det är ju ock just därför, som kyrkotukten skulle
vara, nämligen för att lägga band på och hindra utvecklingen av
ett sedeslöst leverne i församlingen. Skola vi nu säga, att det är
bättre att hava frihet till synd än att hava kyrkotukt i församlingen?
Det är också märkvärdigt, vad här av många framhållits, att
man skall dröja och icke vidtaga några åtgärder, förrän det blir
alldeles nödvändigt. Såsom exempel därpå har man anfört den
skotska frikyrkans bildande. Vad var det då, som gjorde, att den
skotska frikyrkan skilde sig från staten? Hade man väl förbjudit
prästerna att predika evangelium eller att förvalta sakramenten? Nej,
anledningen var en författningsfråga, nämligen missbruket av
patro-natsrätten. Och för min enskilda del har jag alltid tyckt, att detta
var en åtminstone ganska klen grund för att bilda en frikyrka. Men
som det heter: e longinquo reverentia major; bara det är långt borta,
så tager det sig bra ut.
Nu sades också, att vi gentemot den rationalism, som predikas
både vid universiteten och på predikstolarna böra komma ihåg, att det
icke är en bekännelse om tron, utan tron själv, som är huvudsaken.
Detta låter bra men är ett tomt tal. Frälsaren sade en gång till en
man: Tror du på Guds Sön? Han sade: Vem är han, att jag må
tro på honom? Ja, så är det. Så snart jag svarar på den frågan,
så blir det genast bekännelse och dogmatik. Vad i all världen skall
det betyda, om man bara säger: tro, tro, tro, tron är huvudsaken.
Vem är det, vi skola tro på och på vad skola vi tro? — Jag tror
på Jesus. — Men vem är han? Är han endast timmermanssonen
från Nazaret eller är han Guds Son? Den frågan måste besvaras,
om det skall bli tal om tro. Men då äro vi genast inne på dogmatik
och bekännelse. Lever han eller ligger han i graven? Där stå vi åter
inför en bekännelsefråga. Denna allmänna runda, stora såpbubbla,
som kallas tron, tron, tron, utan någon dogmatik är rakt ingenting
värd. Skall jag tro på Kristus, så måste jag veta, vem han är. Och
så snart jag frågar vem han är, så frågar jag efter dogmatik; och
så snart jag får ett svar, så får jag dogmatik. Det är därför galen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
