- Project Runeberg -  Portvaktarsonen /
182

(1895) [MARC] Author: Otto Elster Translator: Johan Nordling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

182

melen, så ock på jorden — förlåt oss våra skulder,
såsoDi vi förlåta dem oss skyldige äro — och inled
oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo, ty ditt
är riket, din är härligheten i evighet — arnen ...»

Han sjönk ned till jorden, åter omtöcknade
medvetslöshet hans sinnen.

Då kröp en mörk gestalt upp ur diket på sidan
om vägen. På dikesrenen reste den sig upp och såg
sig med förskräckta ögon och hemskt förvridna
anletsdrag skyggt och bäfvande omkring åt alla håll.
Det var Konrad Hedderich, den stackars epileptiske,
den eländiga varelsen, som aldrig i sitt lif skådat en
stråle af den himmelska eller jordiska lyckan. Med
krampförvriden kropp, med halfomtöcknad själ hade
han släpat sig fram genom en tröstlös tillvaro — i
femtio långa år icke känt någon annan hemvist än
Invaliden i Sankt Veit. Han hade gömt sig i
landsvägsdiket för de anstormande ryttarne, likt
vildmarkens hetsade djur för de framjagande jägarne och de
gläfsande hundarne. En bild af eländet, fruktan,
vansinnet, sjukdomen, smög han nu fram ur sitt gömsle
— ett förkroppsligande af den mörka makt, som
tyckes länka människornas och världens öden.

Han såg sig om, och ett blödsint löje förvred
hans motbjudande, likbleka ansikte, som i sin
magerhet med de breda käkarne^ den tillplattade näsan,
de djupt ingräfda ögonen liknade en dödskalle. Han
nickade förnöjd med detta vanskapliga hufvud, då
han såg, att ingen fara längre hotade honom. Så
kröp han helt och hållet upp på landsvägsvallen.
Där upptäckte han den sårades orörligt utsträckta
skepnad. Försiktigt närmade han sig. Plötsligt
igenkände han Gottfrid, och med ett vilddjursskri af
vansinne störtade han sig öfver den medvetslöse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portvakt/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free