Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En herre, som vet allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 * UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
Redan i sitt yttre företer en sådan herre någonting egendomligt.
Snillet är alltid ungt, och derför förblifver en sådan figur alltid
ungdomlig, äfven om han måste kamma upp nackhåret öfver hjässan
och ha lösa framtänder. Hans drägt tillkännager en vårdslös
elegans: gul väst, en löst knuten blå silkeshalsduk om den styfva
skjort- eller löskragen, en guldknapp - kanske två - i
veckskjortan och en mjuk, brungrå filthatt på hufvudet, då han är ute. Man
ser redan på denna utstyrsel, att han tillhö? det evigt unga hof, som
omger kulturens tron och som från ofvan i rikt mått fått sig
tilldeladt alla möjliga »förmågor».
Dessa figurer uppträda alltemellanåt i sällskapslifvet och låta sitt
ljus lysa för människorna.
Vi hade nöjet att en gång göra en dylik erfarenhet.
»Enligt min tanke», sade gamle konrektorn, som är en från den
klassiska tiden qvarblifven pedant, den der lik mastodonten ännu
påtar i forntidens dy, »enligt min tanke äro de klassiska språken
nödvändiga för all sann bildning.»
Kungl, sektern var af en annan mening. (Denne herre är en
af dem, som förstå allt, och sådana äro i verkligheten hvad man
fordom trodde om paradisfogelo: skapade endast att flyga och således i
saknad af fötter. Af denna orsak slå de heller aldrig ned på något
ställe, utan sväfva oupphörligt omkring i etern, nedblickande på hela
skapelsen. En sådan figur är, mänskligt att tala, »ingenting», ty för
att vara någonting behöfs fotfäste och en plats - och således är
han kungl, sekter, ett ämbete, som icke finnes till, eller litteratör, en
titel, som hvem som helst kan ta sig).
»Klassiska språken», sade kungl, sektern med ett småleende,
som bevisade hans Öfverlägsenhet, och med de små gnistrande ögonen
i oupphörlig rörelse åt sidorna för att observera, huru hans svar
skulle slå an, »klassiska språken voro fordom den brygga, som öfver
medeltidens djupa och nattsvarta afgrund ledde till den nyare tidens
solljusa höjder. Grekiskan och latinet (vi bry oss ej om hebreiskan,
som blott läses för prestexamen) voro den hängbrygga, som en gång
gjorde, att mänskligheten kom öfver det mörka svalget; men nu, min
bäste konrektor, äro vi på fast mark och behöfva verkligen icke att
släpa med oss en gammal bro; den tillhör ej vårt nya sätt att rycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
