Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla pendylen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 UK ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
fullgodt stånd. »Han gjorde ärligt arbete, den gamle urmakaren
Lund», sade herr Götsson i W., som sist såg om henne och gaf
henne ett nytt lifförsäkringsbetyg för obestämd tid. »Han gjorde ett
ärligt arbete, och ändå är han gömd och glömd, fastän uret lefver
och tjugufyra gånger om dygnet påminner oss om sin tillvaro.»
Men det var blott det inre, själfva verket, som var så bra.
Fodralet med sina förgyllda pelare och sitt konstiga bladverk hade
många gånger blifvit omförgylldt och lagadt. Tiden hade verkat
mycket, men mest på fodralet - på stofthyddan skulle jag vilja säga;
deremot föga på själen derinotn, hvars dufvoskepnäd hvarje sekund
flög sin gamla bana fram och åter utan hvila.
Jag minns den der pendylen från min första barndom. Den
hängde på väggen i gamla mormors lilla våning. Jag hade betraktat
och beundrat dufvan och lärde mig af de förgyllda, utkrusade visarne
först indelningen af tiden - en »qvart - half - tre qvart och
fullt. Och så slog hon.
Pendylen uppfyllde sina pligter noggrannare än någon människa
och drog sig obetydligt, än för fort, än efter, men rättade vanligen
sig själf.
Visa mig en människa, som gör det efter!
Då jag var liten, föreföll mig pendylen som en lefvande varelse
- hjärtat, det vill säga pendeln, rörde sig,, och så tänkte hon i
urverket naturligtvis.
Det var en morgon om sommaren. Jag vaknade, ty solen lyste
mig rätt i ansigtet. Klockan var sju - det såg jag, der jag låg i
en liten af stolar byggd, provisionel säng hos gamla mormor, dit jag
händelsevis fått resa med. Hon var sjuk, och det var ej så
under-l*l& ty hon var så fasligt gammal, hela sjuttio åren eller mera.
När man är så gammal, brukar man vara sjuk och klen, detta är
ju klart det.
Jag var så der fem år den tiden - ett stadsbarn, som sluppit
ut på landet, och jag tackade i mitt sinne rätt innerligt gamla
mormor, för det att hon sjuknat midt på sommaren och icke uppskjutit
den saken till hösten. Solen sken så varmt och glindrade på de
daggfyllda bladen på den stora jasminen, som stod utanför fönstret.
Det var omöjligt att ligga och »dåsa» längre. Jag var snart klädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
