- Project Runeberg -  Ur Onkel Adams portfölj. Efterlemnade skrifter i urval /
180

(1889) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycklig hon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lycklig hon!



Man kan ej neka, att vi svenskar i allmänhet äro bra
likgiltiga för våra kyrkor. Man kan, då man ser en
eller annan af våra små träkyrkor, ej annat än
förmoda ett af de två — antingen att folket är allt för religiöst att
göra afseende på yttre prål eller allt för småsnålt att vilja bestå en
snygg dörr eller rutor af annat än utskottsglas. Det var just en
dylik liten träkyrka, som länge utgjorde min sockenkyrka. Jag var
den tiden student, och en och annan kamrat besökte mig — och så
gingo vi till kyrkan; men alla utan undantag tyckte, att hon var
allt för eländig — en liten gammal och ful lada, brun af gammal
rödfärg och med tjärade dörrar. Bredvid henne stod, lik en sprätt,
som gör sig intressant för en gammal madam, en liten klockstapel,
bestående af en låda med någonting toppigt ofvanpå, som skulle
föreställa en spira, men bra n^cket liknade en gammaldags stickad
nattmössa. Det inre var ej bättre. Den var målad i bjärta, numera
urblekta och lappade färger, som skulle föreställa marmor, men
bestämdt voro ett hittills okändt mineral, och öfver altaret en
Kristusbild så mager och likgul, att den uppväckte fasa. Jag vill ej
omnämna orgeln, som både till yttre prydnad och ton i det närmaste
liknade en gåsbur och der en liten rödnäsig gubbe med hornbågade
glasögon, med styfva, krokiga fingrar klämde fram de förskräckligaste
dissonanser för att derigenom leda »vokalsången», som kantorn
älskade uttrycka sig. Men oaktadt allt detta och en temligen klen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:29:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portfolj/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free