Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hvarjehanda, så torde man ej kunna neka att, för att vara vid
80:de nordliga breddgraden, det hela företedde en ganska storartad och
liflig anblick.
Trägna sysselsättningar höllo oss under tiden närmast efter
innestängningen på fartygen eller i närheten af huset. En och annan gång,
särskildt om söndagarne, företogos emellertid kortare utflygter på isen
eller till det Mosselbay omgifvande landet. Under en sådan hörde
några, som på isen öfvade sig i konsten att löpa på skidor, 2:ne starka
skott lossas i deras närhet och strax derpå genomträngande, om glädje
och triumf vittnande rop höjas. "Få se", yttrade en af skidlöparne,
"om icke någon af tamrenarne återkommit och blifvit emottagen på
detta sätt af några, som utgått på jagt". Vi anföra dessa ord för att
visa, huru otroligt det föreföll oss, att något större djur skulle hafva
anträffats i närheten af Mosselbay. Under hela den tid, vi hittills
uppehållit oss här, hade några sälar varit de enda fyrfotade vilda djur,
som observerats. Af dessa hade en Storkobbe eller Storsäl (Phoca
barbata) efter stora ansträngningar blifvit dödad med harpun af
styrman Stjernberg. Skidlöparne skyndade till stranden, afkastade sina
skidor och förfogade sig så hastigt den famnsdjupa, lösa snön tillät
det, i den riktning, skotten och ropen hörts. På en kulle ungefär en
engelsk mil från stranden upptäcktes snart 2:ne personer, af hvilka den
ena, styrman Stjernberg, gick de ankommande till mötes och berättade
för dessa, att han lyckats skjuta 2:ne renar, någonting oerhördt under
denna expedition. Vilda eller tama? En flyktig blick var nog för
att komma till insigt om hvilketdera, ehuru man till en början kunde
vara litet tvehogsen, om verkligen de tjocka, grofva kolosser, man här
såg, kunde tillhöra arten renar, hvilka vi hittills endast kände såsom
fina, smärta, väl proportionerade varelser. De voro renar i vinterdrägt.
Hela kroppen var betäckt med en mycket tät, flera tum tjock
vinterpels. Hufvudet, nästan omärkligt skildt från halsen, var kort
och tjockt med bred nos och först efter noggrant letande upptäckbara
ögon. Bålen syntes oformlig och benen korta och klumpiga. Till
framkallande af detta egendomliga, oformliga utseende bidrager utom
den långa fällen äfven det tjocka talglager, hvarmed vid denna tid
muskelmassan hos renen omgifves. Det är i sanning förvånande, huru
dessa djur kunna, då vegetationen på Spetsbergen är så sparsam och då
sommaren är så kort, förmå och hinna samla en sådan fettmassa. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
