Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil von Qvanten - Mynheer van Rehnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tager, mörk, från väggen sin goda skinnrem ned
Och ut han sig begifver i morgonen så vred.
Den morgonen är herrlig, men hvart han äfven går
En skymt af dem han söker han icke skåda får.
Han gångar sig i köket. Tomt der, som öfverallt!
En gnista ej i spiseln, hvart enda stekspett kallt;
Till hälften plockad hönan der lemnats nyss i hast,
En mängd af sopor fanns der, dock ingen enda qvast.
Som om för pesten flyktat ur huset en och hvar,
Så sågs der allt förvirradt och halfgjordt lemnadt q var;
Som det förtäljs i sagan om ett förtrolladt slott,
Djup, öde tystnad rådde och spårlös tomhet blott.
Hans nåd Mynheer van Rehnen blef hemsk uti sitt mod.
Han stirrade omkring sig, platt intet han förstod.
Så gick han till sitt vinhus, det ståtliga. Ack ve,
Hvad skulle denna morgon han i sitt vinhus se!
Der stod ett fat af ålder, med kostlig saft uti.
Äftappadt varsamt skulle det sista qvällen bli.
Man tappat af från fatet, som han befallt, försann,
Men tappen, den var bortglömd, han den på golfvet fann!
Hans nåd Mynheer van Rehnen blef hemsk uti sin håg.
Han trött sig satte neder och tyst omkring sig såg,
Och, som han satt der ensam och djupa suckar gaf,
Då sågs en skepnad nalkas, det var en åldrig slaf.
Hans nåd Mynheer van Rehnen sprang upp i samma stund.
„Ni slafvar, svarta hundar!u så ljöd det ur hans mund,
„Hvar ären J? mig svara, jag just det veta vill,
Att J mig icke tjenen? Ni skaptes ju dertill!u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
