Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men åkern plöjde han med egna händer,
Hans tillit var hans arm, hans skatt var hof.
Vår konst att njuta är, hans var umbära,
Och sjelf sig vara nog, var all hans lära.
Om han ej öfvad var att sirligt tala,
Hans handslag gällde mer än ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen hala:
Hans hand bar svärd, men ej hans tunga gift.
Han ej företod med ord en skuld betala,
Och språka om sitt hjertas ömma drift.
Hans hat var eld, hans vänskap gick i döden,
Och med sin fosterbror han delte öden.
Hans lärdom var ej stor — Han visste lida
Och lefva som en man. Hvad vet* vi mer?
Vi veta huru sol och stjernor skrida —
De öfver veklingar gå upp och ner.
Vi apa åskan, kunna vapen smida,
Men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan^krypande vi slåss om brödet.
Han upprätt stod och brottades med ödet.
Och föll han äfven — ej han hördes qvida,
Han tåligt drog hvad lag som menskan fått.
Med fåfäng suck han bad ej plågan bida.
Han tiggde ej om lifvets usla lott.
Med färdigt mod att lyda och att strida,
Han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskära,
Ej magt att lefva fri, och dö med ära.
Af dessa dygder fordom Manhem nämdes,
Ty det var Fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skrämdes,
Och tänkte rodnande sin egen blygd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
