Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklädet till hälften påsatt samt förkunnade med en
belåten min:
— Jad är prinsessan.
Daisy grät och bad om förlåtelse, men Nan, som
tyckte om tragedier, gjorde en förbättring i texten och
föll avdånad ned på golvet, där hon låg kvar och i
allsköns ro njöt av återstoden av pjäsen. Den var snart
slut, ty prinsen sprang in, föll på sina knän och kysste
med mycken värme Guldlocks hand, medan härolden
blåste en fanfar, som nästan höll på att döva
åhörarna. Ridån kom aldrig till att falla, ty prinsessan
sprang bort från scenen till sin far, utropande:
— Gjode jad det inte ba?
Och prinsen och härolden höllo en fäktövning med
tenntrumpeten och trävärjan.
— Så vackert det var! sade alla, och när
förtjusningen litet saktat sig, kom Nat fram med sin fiol
i handen.
— Tyst! Tyst! ropade alla barnen, och alla
förstummades, ty någonting i gossens blyga sätt och
bönfallande blickar kom var och en att lyssna välvilligt,
Bährarna trodde, att han skulle komma att spela
något av de gamla stycken, de så väl kände till, men
till sin överraskning hörde de en ny och älsklig
melodi, så varmt, så själfullt spelad, att de knappast
kunde tro, att det var Nat. Det var en av dessa
»sånger utan ord», som röra hjärtat och sjunga om
hemmets alla förhoppningar och fröjder och trösta och
muntra dem som lyssna till deras enkla musik. Tant
Meg lutade sitt huvud mot Dans skuldra, farmor
torkade sina ögon, och mrs Hanna blickade upp till mr
Laurie och sade med en av rörelse nästan ohörbar
viskning:
— Det är du, som komponerat detta.
— Jag ville, att din gosse skulle göra dig heder
och tacka dig på sitt eget sätt, genmälde Laurie,
lutande sig ned för att svara henne.
Då Nat bugat sig och ämnade avlägsna sig,
återkallades han medelst många handklappningar och måste
spela igen. Han gjorde det med ett så lyckligt
ansikte, att det var en fröjd att se honom, ty han gjorde
gitt bästa och stämde upp de gamla, glada tonerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
