Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aldrig hade förstugan synts dem mer inbjudande; till
och med den lilla sängkammaren erhöll ett plötsligt
intresse, och de skulle gärna gått in och lekt tält
med gardinerna kring den bästa sängen. De öppna
fönstren hade så när gjort dem ursinniga, emedan de
icke kunde nå upp till dem, och den yttre världen
syntes dem så skön, att de undrade, hur de någonsin
kunde haft hjärta att kalla den tråkig. Nan trånade
efter en kapplöpning omkring gräsmattan, och Rob
ihågkom med bedrövelse, att han glömt att giva sin hund
mat, och undrade, vad stackars Pollux skulle taga sig
för. De tittade på klockan, och Nan gjorde några
noggranna beräkningar av minuter och sekunder,
medan Rob lärde sig räkna alla timmar mellan åtta och
ett så väl, att han aldrig glömde dem. Det var
retsamt att känna middagslukten, att veta, att det skulle
vankas succotash[1] och blåbärspudding, och att man
inte skulle få vara på stället för att försäkra sig om
goda portioner av båda delarna. Då Mary-Ann begynte
duka bordet, höllo de nästan på ätt skära sönder sig
genom att försöka se, vad det skulle bli för mat, och
Nan erbjöd sig att hjälpa henne att bädda sängarna,
om hon endast lagade att hon finge »mycket, mycket
sås på sin pudding».
Då gossarna kommo rusande ur rummet, funno
de barnen ryckande på sina betsel som ett par
istadiga små fölungar, och voro mycket uppbyggda och
roade av denna fortsättning på nattens uppiggande
äventyr.
— Bind mig lös nu, mamma; mitt samvete skall
sticka som en nål nästa gång; det kommer det
bestämt att göra, sade Rob, då middagsklockan ringde
och Teddy med sorgefull överraskning kom för att se
på honom.
— Vi få väl se, sade modern, i det hon lösband
honom. Han lopp rakt utför förstugan, återvände
genom matsalen och stannade, alldeles strålande av
dygdig självbelåtenhet, bredvid Nan.
— Jag skall bära upp middagsmaten åt henne;
får jag det? frågade han, ömkande sig över sin
kamrat i fångenskapen.
— Nu känner jag igen min egen lille snälle son!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
