Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring i barnkammaren, väsnas som små galningar
och vara alldeles över sig givna av glädje. Visserligen
blevo kläderna illa medfarna, isynnerhet byxknän och
tröjärmar, men mrs Bähr sade endast, då hon lappade
och lagade:
— Vi göra saker, som äro lika dåraktiga och inte
hälften så oskyldiga. Om jag kunde bereda mig lika
mycket nöje därigenom, som de kära barnen göra,
skulle jag själv vilja bli en brop.
Nats högsta nöje var att arbeta i trädgården och att
sitta och spela fiol i pilträdet, ty detta gröna näste
var en förtrollad värld för honom, och där var det
hans fröjd att sitta uppspetad och musicera liksom
en lycklig fågel. De kallade honom »gamla kvittraren»,
emedan han alltid gnolade, visslade eller spelade fiol,
och de gjorde ofta ett uppehåll med sitt arbete eller
sin lek, för att lyssna till de blida tonerna av hans
fiol, som tycktes anföra en liten orkester av
sommarröster. Fåglarna tycktes anse honom för en av de sina,
och sutto oförskräckta på gärdesgården eller slogo ned
på grenarna, för att betrakta honom. Rödhakesångarna i
äppelträdet där bredvid ansågo honom uppenbart som
en vän, ty hanen jagade insekter tätt bredvid honom,
och den lilla honan ruvade lika tryggt på sina blåa ägg,
som om gossen endast varit ett nytt slags koltrast, som,
medan hon så tåligt låg och vaktade, muntrade henne
med sin sång. Den bruna bäcken sorlade och glänste
under honom, bien svärmade över klöverfälten på ömse
sidor, de förbigåendes vänliga ansikten tittade upp till
honom, det gamla huset sträckte gästfritt sina vida
flyglar fram till honom, och med en himmelsk känsla
av frid, kärlek och sällhet drömde Nat timtals i denna
vrå omedveten om, vilka hälsosamma inflytelser
utövade sin trollkraft på honom.
En åhörare hade han, som aldrig tröttnade, och
för vilken han var mer än en skolkamrat. Stackars
Billys förnämsta sällhet var att ligga vid bäcken, se
huru löv och stycken av fradga dansade förbi och
drömmande lyssna till musiken i pilträdet. Han tycktes
anse Nat för ett slags ängel, som satt däruppe och
sjöng, ty några få minnen från barnaåren dvaldes ännu
i hans själ och tycktes klarna vid sådana tillfällen.
Då mr Bähr såg, huru intresserad han var av Nat,
bad han denne att genom denna oskyldiga trollkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
