Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fick naturligtvis ske, som Petter
Johan bestämde. Den gamla gumman
gick omkring och grät en liten sqvätt
här och der, en öfver grisen, en på
salig fars graf och ett par här och der
mellan stenknubbarne på täppan, men
när allt var undanstökadt, gjorde hon
Petter Johan sällskap.
*
När mr P. J. Cannon, stödjande en
hvithårig, halft vettskrämd och
barnsligt tafatt gammal dam under armen,
steg ut ur en Pullman-vagn vid en af
jernvägsstationerna i Chicago, stod
ett ekipage tillreds för honom. Detta
förde dem båda så tyst och lätt på
gum mi ringade hjul till ett fint
brun-stenshus i stadens fashionabla qvarter.
Gummstackarn viste icke, om hon var
lefvande xeller död och kommit i
paradis helt oförskyllande — om man
undantager den trägna och
samvetsgranna potatisplockningen.
Snart fick hon se alla sina barn,
utom Erik Gustaf, och alla utvecklade
de sin glans inför hennes halfskumma
blick. Der kom Karl Emanuel, som
alltid varit så trög i långkatekesen, nu
i prestrock och såg både lärd och
högtidlig ut. Der var Johanna, som nu
hade ett så konstigt namn, att inte ens
skolmästaren der hemma i byn skulle
kunna stafva till det, fin som en
bodmamsell — ja, ännu mycket, mycket
finare. Slutligen kom en dag Stina.
Hon var sig mest lik — käck och
till-tagsen, som då hon lemnat hemmet,
men dock med någonting påminnande
om en riksdagsmansmor. Och hvad
Petter Johan beträffade, så var han
en rigtlg bjesse. Säkert var han rik
som ett troll, trodde gumman. Det var
visst en prinsessa han blifvit gift med,
ty så såg hon ut, den unga dam som
så vänligt pysslade om den gamla och
pratade med henne på ett språk som
gjorde den stackars gumman yr i
huf-vudet
Allt hade varit så skönt och bra. om
hon bara känt igen dem rlgtigt. Det
värsta var, att hon icke kände sig sjelf
mera. Det dröjde icke länge, förr än
hon började vantrlfvas midt ibland all
lyx och beqvämlighet och
tillgifven-het och omhuldande. Icke ens
barnbarnens lek och joller förströdde
henne mera. Hon kunde icke förstå ett
ord de sade och hon kände sig så
underligt främmad bland dem.
I hopp om, att hon kanske skulle
trifvas bättre, förflyttades hon till sin
dotter Stina på farmen i Iowa. Der
blef det något bättre, men dock af
kort varaktighet. Hemlängtan grep
henne.
— Du har ju ingen hemma i Sverige,
men här i-Amerika har du ju oss alla.
Det är märkvärdigt, att du inte trifs
här. Jag längtar inte till Sverige alls,
safle Stina.
— Jag är gammal, Stina, gammal.
Jag kan inte vänja mig vid det här.
Jag längtar till den lilla stugan.
— Ja. men här göra vi ju allt hvad
vi kunna för dig, mor. invände dottyn
halft förtviflad.
— Det är just det. Jag har det för
bra — och det är Jag inte van vid.
Och jag är för gammal. Amerika är
för de unga.
Det hjelpte icke hvad man gjorde
för henne. Hon tynade bort och dog.
Innan hon skildes hädan, talade hon
så mycket konstigheter i ett slags svag
yrsel. Bland annat önskade hon sig i
himmeln en liten stuga sådan som den
småländska backstugan med en liten
potatistäppa utanför och att få gå och
plocka ris till kaffeved och pyssla om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:20:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/pjisveam/0091.html
