Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Människan - Första boken. Köttet och Anden - 1. Det yttre utseendet. Karaktersdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pister den store
139
till och med, att han ej alltid uppträdde blott som
åskådare. Jag får tillfälle att återkomma till detta vid skildringen
af skräckscenerna vid streltsernas tillintetgörelse. Men
en diskussion härom förefaller mig onödig. Hvarför skulle
han icke vid tillfälle förrätta bödelstjänst? Han uppträdde
ju som sjöman och snickare och insåg icke och kunde ej
inse, att det var någon skillnad. Han var den man som
på sina skuldror hopade de flesta tjänster i ett land, där
förenandet af flera tjänster hör till allmän ordning och
hvarest bödeln i Petersburg också stod på listan öfver
hof-narrarna! Att Peter halshögg, det är möjligt, och att han
fann nöje däri, liksom i allt hvad han tog sig till, det är
troligt. Det roade honom alltid att hafva något för händer.
Men detta var också allt. Jag tror ej ett ord af den
anekdot, som Fredrik den Store berättade Voltaire om en
måltid, där tsaren i den preussiske envoyéens, baron von
Printzens närvaro roat sig med att halshugga tjugu streltser,
allt under det han tömde lika många glas brännvin,
hvarefter han skulle uppmanat preussaren och göra så med.
Det finns nämligen angående hvarje karaktärsdrag hos
Peter, vid hvarje kapitel i dennes historia en massa
berättelser, som man a priori måste lämna ur räkningen, och
det endast på den grund att de uppenbarligen äro
orimliga. Rörande andra måste man göra ett urval. Jag har
redan nämnt min vanliga ledtråd: öfverensstämmelsen i
det stora hela, om än detaljerna äro olika, hvilken
öfverensstämmelse pekar i en bestämd riktning. Emellertid ser
jag icke hos Peter något, som bär de verkliga vilddjurens
karakteristiska prägel, icke blodtörsten eller den vilda
vällusten under andras lidanden. Men han var hård, kärf och
känslolös. Lidandet var i hans ögon blott ett fenomen,
liksom sjukdom och hälsa, och upprörde honom ej mer än
de. Därför föreställer jag mig lätt, att han kunde
förfölja de dömda ända till schavotten med förebråelser och
skymford och gyckla med deras dödsångest och död,
såsom hän samtida pläga berätta. Men om han ej var till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
