Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Människan - Första boken. Köttet och Anden - 1. Det yttre utseendet. Karaktersdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
peter den 8t0re
119
ett par sådana, som införlifvats med franska
utrikesministeriets arkiv under tsarens vistelse i Paris år 1717.
"Hans ansikte var ganska vackert. Det hvilade till
och med ett drag af mildhet däröfver; och då man såg
honom, kunde man aldrig tänka sig, att han stundom
roade sig med att hugga hufvudet af dem af sina
undersåtar, med hvilka han var missnöjd. Det skulle ha varit
en mycket välväxt furste, om hans h&llning varit bättre.
Han gick lutad, sämre än en holländsk sjöman, hvilkens
sätt att gå han tycktes hafva tagit till mönster. Han hade
stora ögon, välbildad mun och näsa, ett behagligt, ehuru
något blekt ansikte, ljusbrunt, ganska kort hår. Han gjorde
många grimaser^ En ofta förekommande kroppsrörelse
bestod i att han tittade på sin värja genom att söka sträcka
hufvudet öfver axeln, hvarvid han lyfte upp det ena benet
och sträckte det bakut. Han vände stundom på hufvudet,
liksom han velat få sitt ansikte midt öfver axeln. Hans
omgifning påstod, att han förvred sin kropp på detta sätt,
när han var försjunken i tankar."
Vidare:
"Tsaren är mycket storväxt, men går något lutad,
vanligen med framåtböjdt hufvud. Han är svarthårig och
har ett visst rått ansiktsuttryck. Han tyckes ha lifligt
förstånd och god fattningsförmåga och har ett ganska
förnämt sätt, ehuru han ofta glömmer sig."
De olika uppgifterna om färgen på håret kunna bero
på perukmakarna, ty Peter bar enligt dåtidens europeiska
sed peruk. Däremot äro alla ense rörande hans grimaser,
nervösa ryckningar, hufvudets ständiga darrning, den bistra
blicken samt den böjda ryggen, som kejsarens ministrar
iakttogo redan 1698, då han blott var tjugufyra år. Då
ärkebiskopen af Novgorod Janovskij en gång vid tiden för
Ivans och Peters samregering skulle kyssa tearerna på
handen, erfor han ingen förvirrning gent emot den äldre
brodern; men då han mötte den yngres blick, kände han
sina ben sviktft under sig. Han hade sedan alltid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
