Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. Engels prisma brister sönder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
gels handling, som öfverspänd och onaturlig. I det förra
fallet gifva vi eder rätt, men i det sednare icke: hvad
som är onaturligt för det ena lynnet, är det icke för det
andra, och svårligen finner skalden eller romanförfaltaren
något ämne för sin person som, fastän hörande till
undantagen, ej någon gång eger sin motsvarighet.
Engel var ännu ej fyllda aderton ar och af naturen
svärmisk, åt hvilket hennes ensliga uppfostran hade gifvit
näring; hon hade sedan sin barndom med hängifvenhet
fästat sig vid grefve Lichlenfeld, och hennes föräldrar
egde till honom en stor tacksamhetsskuld: de voro lika
"svärmiska" som hon, och långt ifrån att afstyrka hennes
nästan exempellösa uppoffring, samtyckte de till densamma.
Om man i allmänhel känt alla de vid detta tillfälle
sammanfogade omständigheterna, hade man sagt att det
var föräldrarnas egennytta, som understödde flickans
romantiska sjelfförsakelse. Icke utan att både Gyllenburg och
hans hustru förutsågö möjligheten att förlora, den genom
grefve Lichtenfeldis bemedling, af Sachsiska regeringen
dem tillerkända årliga pensionen; men om denna fruktan
nu varit driffjedern till deras handlingssätt, hade de
genast sagt ett afgörande Nej lill Nordensvärd. För att
gifva våra unga läsarinnor ett klart begrepp om
föräldrarnes tänkesätt, i alla afseenden, vilja vi anföra de ord som
vid detta tillfälle dem emellan vexlades.
— Eli tungt öde hvilar öfver mig, och dem som
mig tillhöra, — sade dystert Gyllenburg. — Jag borde
aldrig gift mig, ty jag kunde ha insett att
landsförvisningens dom, hvilken i min första ungdom ljungade öfver
mitt hufvud, skulle bannlysa mig för alltid från all lifvets
glädje.
— Det finnes inlet öde, — svarade Elisabeth, med
en stark betoning i rösten. — Det är Gud som stundom
tillåter — alltid till något välgörande ändamål — den
ena menniskan blifva ett offer för den andras intriger och
egennyttiga afsigter.
— Om det der vore mycket alt orda, — svarade
mannen tankfullt, i det han stödde sitt hufvud vid sin
hand. — Vill Gud det onda, — fortfor han i samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
