Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
I riksråds- och diplomatvftrf.
Från Sverige öfverkom riksmarsken’) med en betydlig
truppstyrka och slog läger utanför Marienburg; äfven
polska regementen drogo upp mot kusten. Legaterna höllo
nu allt oftare sammanträden, och när icke mindre än 25
möten hållits, enade man sig den 2 september 1635 i
Stumsdorf om afslutandet af ett 26 års stillestånd.
Sverige fick till evig tid behålla Lifland, men afstod från de
fyra preussiska hemman, hvilka Gustaf Adolf sex år
tidigare fått rätt att besätta.
Per Brahe, medveten om att fredens afslutande
motsvarade svenska regeringens lifliga önskan, kände sig nu
helt belåten och försummade ej att delgifva kanslern hvad
som förelupit. Axel Oxenstierna emottog emellertid budet
med förtrytelse och gaf i fullt tydliga ordalag sitt
missnöje tillkänna. Han harmades öfver att de svenska
kommissarierna, oaktadt alla de råd han gifvit dem, icke dess
bättre lyckats bevaka svenska kronans rätt. De hade
alldeles för lätt afstått från fordran om afsägelse af de
polska tronanspråken och dessutom medgifvit, att vissa
platser i Preussen skulle utrymmas, innan den polska
riksdagen godkänt fredstraktaten. Kanslern skref, att
legaterna „skamligt låtit draga sig vid näsan" samt låtit
„rycka sig tungan ur halsen af den franska gesanten".
Detta syftade på att de icke för motparten lyckats
dölja, att svenskarne voro angelägna om att vinna fred
samt att de antagit de mindre fördelaktiga villkoren under
påtryckning af d’Avoux. Kanslern klagade ock öfver att
de svenska fredsunderhandlarena icke före det slutliga
afgörandet inhämtat hans råd, „fastän jag polske sakerna så
länge trakterat, att de mig äro som ett fader vår kunniga".
’) I Tankeboken har grefven antecknat: «I närvarande traktat
var jag ock generalguvernör öfver Preussen». Denna maktbefogenhet
såsom civilgeneralguvernör — okändt är i hvilken mån den
utöfvades — tillföll Per Brahe på grund af 26:te punkten i rådets
instruktion för Jakob De la Gardie. Det heter däri, att denne vid sin afresa
från Preussen skulle åt grefve Per aflåta generalguvernementet. Detta
bekräftades genom ett förordnande af den 27 dee. 1634; finnes intaget
i riksregistraturet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
