Välkommen Hildur; stig in, så få vi språkas vid.
Så lydde den gamles hälsning, då han slog upp dörrarna till sin ståtliga vestibul och räckte inspektorsfrun handen. De följdes därefter åt in i baronens arbetsrum.
- Jag kommer direkt från nybygget, upplyste fru Lövstam, sedan hon intagit den stol den gamle mannen placerat framför sin egen.
- Såå! Och allt synes arta sig till det bästa ?
- Ja, över förväntan t. o. m. Jag är så överlycklig då jag tänker på all den hugsvalelse, som i och med detta hem ställes i utsikt för vara lidande vänner.
- Jo, jo, men! Jag skulle tro jag med, att det kommer att duga. Människorna här omkring må just känna sig tacksamma till Hildur.
Den unga frun, som allt från sitt inträde hos baronen i dag förefallit tankspridd och talat och svarat med en röst, som tytt på »absence of mind», svarade på detta, baronens senaste, intet. Hennes ögon, som alltjämt avspeglade ett oändligt djup av kärlek och omsorg, blickade i vemod framför sig, och över hennes anletsdrag i övrigt vilade något drömlikt.
Den gamle såg detta och oroades därav. Han reste sig upp från stolen och började gå fram och tillbaka på golvet.
Hildur är sig icke lik i dag. Det är något Hildur bär på utan att våga fram med det. Säg, vad det är! Vill Hildur, att jag river ner Fredensjö ända till grunden och bygger livräddningsbåtar av virket, eller behöves, att jag säljer allt det jag har och ger åt de fattiga, så säg ett ord blott, och det skall ske.
- Nu har likväl herr baron missförstått mig. Visserligen är det en sak, som länge utgjort mina tankars föremål och som jag mycket åstundat att få tala med herr baron om; men det är i alla händelser intet av det baron nyss förutsatt.
- Jaså, inte. Men något är det i alla fall, så mycket har jag förstått. Säg ut blott!
- Jo, herr baron uttalade nyss, att människorna borde vara tacksamma till mig. Ack, det är detta som bereder mig bekymmer. Varför skulle jag mottaga deras tacksamhet? Är något utfört till folkets fromma, så är det genom Guds godhet; och honom allena tillkommer äran. Men en var förstår så innerligen väl, att det hela har krävt avsevärda uppoffringar från herr barons sida; och är det någon människa, som här förtjänar ett uppriktigt tack, så är det vår husbonde. Och jag vet, att på djupet av samtligas bröst växer en mäktig och varm tacksamhetens känsla till er, vår käre baron.
- Tänker det! Och det är ju gott och väl då.
- Nej, det är ej blott därmed gott och väl; och nu vågar jag i vördsamhet uttala, vad mitt hjärta känner. Människorna borde ges tillfälle att visa, huru tacksamma de äro, och ni, vår käre husbonde, borde dela glädjen med dem. Ack, det utgör min ständiga sorg att veta, huru litet de känna herr baron. Mig har ju förunnats förmånen att komma i en smula närmare beröring med eder, och jag blev ju snart nog övertygad om all den storsinthet och den hjärtegodhet, som trots allt finnes på djupet av edert väsen; och jag frågar mig så ofta: Varför detta tvära, karga, yttre, som sårar blott och tynger?
Hildur hade talat med skälvande röst och med tåreglans över de stora klara ögonen. Hon visste väl, att hon kunde tala till denne gamle man mera fritt och öppet än någon annan i hans omgivning; men en slik personlig hänsyftning hade hon aldrig tillförene förmått sig till, ehuru hon länge förföljts av en mäktig maning att inför den gamle bringa detta ämne på tal. Och nu var det gjort. Hon nästan bävade därvid, men då isen nu var bruten, insåg hon alltför väl, att hon måste tala till punkt i ämnet. Därför fortsatte hon:
- Ack, de många och förträffliga anordningar, som här under de senaste månaderna och genom herr barons frikostiga tillmötesgående gjorts möjliga, huru mycken trevnad och huru mycken glädje ha de icke framfött bland folket. O, herr baron, om ni kunde dela denna glädje med edra underlydande! Hit upp ha deputationerna vandrat, den ena efter den andra, och ni har inhämtat upplysningar, givit instruktioner och gjort utbetalningar. Människorna ha högt skattat den medkänsla ni genom detta ådagalagt, men glädjen att se er mitt i kretsen av sig ha de saknat. Besinna dock, vårt kära sjukhem skall om några dagar ha nått sin fullbordan; och ni, herr baron, har hittills knappast satt eder fot över dess tröskel. Tänk att få göra så mycket gott och likväl sakna sin lön! Den lön som ligger i folkets kärlek och Guds välbehag. Bådadera äro tillfinnandes; men endast ett brutet och nedsmält sinne förmår taga lönen emot.
Här slutade Hildur. Det hade kostat henne stor själsansträngning att utsäga särskilt de sista orden.
Den gamle mannen hade hela tiden stillatigande lyssnat till den straffpredikan, som gått fram ur den renaste kärlek. Hans gråa huvud hade, alltmedan den unga frun talat, sjunkit allt djupare mot bröstet; och då hon slutat, satt han i flera sekunder alldeles orörlig med armarna korslagda över bröstet. Han var mycket blek, och ett smärtofyllt drag vilade över de gulnande, djupt fårade dragen.
Hildur Lövstam såg det och rördes i sitt hjärtas djup.
- Ack, om jag sårat, så förlåt mig, ty det har jag likväl ej velat.
Baronen reste sin vördnadsbjudande gestalt upp.
- Hildur, sade han, ni vet mycket väl, att jag aldrig skulle uthärda annat än den fullständigaste uppriktighet från eder sida. Och ni har varit uppriktig, därom finnes intet som helst tvivel. Hildur har sålunda intet att förebrå sig. Att jag går här, till större delen en främling bland mitt eget folk, det vet jag allt för väl, ävensom att jag går missförstådd av de flesta. Men vem anar, vad jag lider därvid! Jag är karg och tvär och skyr för det mesta umgänget med människor. Tunga öden ha danat mig sådan. Hildur, låt mig berätta allt för er.
Den gamle mannen flyttade sin stol en smula närmare den unga fruns och satte sig åter mitt framför henne.
- Jag var ung en gång, även jag, började han, ung och glad med endast ljus i hågen. Jag älskade livet och höll av alla. Vid något över tjugo års ålder lärde jag känna en kvinna som jag, ung och glad, och med ett hjärta så rent och så ädelt som någons. Jag tvivlar på att någonsin i hennes hela liv en dålig tanke funnits i hennes huvud eller ett ovänligt ord på hennes läppar. Hennes väsen var himmelskt mera än jordiskt. Och hennes anlete! Jag kan förgäta allt utom det. Man talar om ögon, som likna stjärnor - väl, hennes liknade ej stjärnor, de voro. Min hela varelse blev en enda låga av kärlek; och med ord låter sig ej den lycka beskrivas, som översvallade mig den dag, då hon förtäljde mig, att hon älskade mig lika varmt som jag henne. Men jag var en fattig ung man och, vad värre var, min familj åtnjöt ej det bästa rykte. Det ena som det andra bidrog att stämma Sofies anhöriga emot vår förbindelse, den de efter hand även beslöt sig för att till varje pris göra om intet. Och nu började man mot oss och vår lycka en kamp, i vilken de smutsigaste vapen ansågos lämpliga. Sofie tvingades att följa med sin mor ut på en omfattande resa till utlandet. Man hoppades även därmed förmå henne att så småningom upphöra att tänka på, mig. Sofie, som aldrig varit något vidare stark till hälsan, fick sina krafter ännu mera nedsatta av resans vedermödor, och särskilt bekom henne en förkylning, den hon ådrog sig vid en färd över alperna, mycket illa. Samma dag, som hon återkom till fosterjorden och sitt hem, måste hon intaga sängen. Ingen anade dock att sjukdomen skulle taga den allvarliga karaktär den gjorde. Då emellertid den läkare, som tillkallats, rapporterade, att hoppet om hennes vederfående var det minsta möjliga, blevo hennes anhöriga därav djupt gripna och samvetet slog dem. Som en första följd därav blev jag efterskickad och tilläts att dväljas en stund ensam med mitt hjärtas älskade. Och den stunden blev mitt livs på samma gång ljuvaste och smärtsammaste. Sofie hade under sin sjukdom genomgått en underbar förändring. Hon hade funnit Kristus, världens frälsare, och hela rummet var som uppfyllt av den frid, som intagit hennes hela väsen. O, den blick, varmed hon tog mig emot, då jag inträdde i rummet! Den övervann mig och betog mig all kraft. På en stol invid hennes bädd sjönk jag ner och sänkte mitt huvud i omätlig sorg vid hennes skuldra. Hon lyfte sin arm och fattade med den kring mitt huvud med ett tryck så milt, så varmt som av en duvas vinge. O, att jag fått dö just det ögonblicket!
Min egen älskade Hugo, så talade Sofie med mycket svag men fullt hörbar röst, den framtid vi drömde om, du och jag, en framtid av kärlek, sällhet och lycka vid varandras sida, den kom aldrig. Gud ville det ej! Låtom oss förlåta dem, som gjorde oss illa, som mördade vår sällhet. Hugo, jag är med Jesus Kristus förenad i en outsägligt härlig gemenskap, och min bön in i det sista blir att han må med sin hinimelska frid tränga till ditt arma, blödande hjärta. I Jesus, Guds son, har du ersättning för allt vad du lidit, för allt vad du förlorat. Gud, min himmelske fader, hugsvale dig!
Jag vet ej vad jag svarade härtill. Antagligen svarade jag ingenting. Min namnlösa smärta drev mig ut ur rummet, och några timmar senare var Sofie död. Jag tror, att jag de närmaste dagarna därefter var från mina sinnen. Jag varken åt eller drack, och sömnen vek från mitt läger bort. Samma dag, som Sofie jordades, flydde jag från hemmet utan att säga farväl åt någon. Utan att precis veta huru, kom jag över till England. Kort efter min ankomst dit, anslöt jag mig till en militärexpedition, som sändes ut att stävja en del upproriska rörelser som uppstått bland dess kolonifolk. Det kom stundom till sammanstötningar, och jag slogs som en galning. I kanondunder och vapenbrak njöt jag säkrast ro för de kval, som eljes marterade mig. Senare gick jag till sjöss och seglade världen kring. Jag längtade efter varje storm. När sådan ryckte våldsamt i tackel och tåg, och natten föll becksvart över vågor, som fräste likt furier vid bog och reling, då njöt jag den ro mitt slitna hjärta krävde. Då upphörde stormen därinne och kvalen; och kring mitt huvud kände jag allenast ett milt smekande tryck, medan en röst så himmelskt ljuv viskade: I Jesus Kristus, Guds son, finner du ersättning för allt, vad du lidit, för allt, vad du förlorat.
En dag, då vi lågo i hamn, nådde mig underrättelse om, att jag i följd av släktingars frånfälle försatts i arvsförhållanden, vars ordnande krävde min närvaro. I början tänkte jag lämna detta ärende utan avseende och vidbliva mitt beslut att aldrig återvända till hembygden, men gav likväl efter för kamraters övertalningar och reste. Jag blev genom detta en ganska förmögen man. Men med detta kom sorgen över mig med ny styrka. Vad voro de mig nu givna förmånerna, sedan hoppet om att få dela dem med henne var ute? Tanken därpå gjorde mig efter hand mer och mer bitter, och jag skydde för det mesta umgänget med människor, och så har jag blivit den tvärvigg jag är. Ringa är den hugsvalelse, som under de många långa åren hunnit mitt marterade inre, ända till en dag härförliden, då jag först såg er, Hildur, i kupén, ni minnes. Ni framträdde så vänlig, så god och så rent kärleksfull, ej ord blott och handling utan till ert hela väsen, just som Sofie; och Hildur liknar henne i övrigt så mycket. Intet har som eder närhet förmått att föra, mig åter till den lyckligaste, den ljuvaste tiden i min levnad. Det måste ha varit Gud, som fört eder i min väg.
- Om så är förhållandet, svarade Hildur, så har det tvivelsutan skett, emedan han i mig velat ånyo göra kunnigt att i Jesus Kristus, Guds son, finnes ersättning för allt vad ni lidit, allt vad ni förlorat. Att han må med sin himmelska frid tränga till det blödande hjärtat, det var den älskades bön in i det sista, det blir också min.
Vid dessa ord reste sig på nytt den gamle baronen, och sedan han gått ett varv kring rummet, stannade han framför den unga frun och såg på henne med en blick så outsägligt sorgsen.
»In i det sista», upprepade han; vad menar Hildur därmed? Skola då mina aningar besannas? Tror Hildur ej, att jag ser, vad dessa ständiga vaknätter vid de sjukas läger och denna oavbrutna omsorg om allt och alla betytt för er hälsa? Kvinnokraft uthärdar dock ej vad som helst. En sådan hyns genomskinlighet och sådan skugga under ögonen bådar ej gott.
- Herr barons aningar sakna ej grund, det känner jag bäst själv, svarade Hildur allvarligt, men utan spår av oro; jag har länge förnummit, att det snart är ute med mig. Och ske Guds vilja! O, att jag blott de dagar, som stå mig åter, kunde något uträtta för min dyre herre och mästare!
Den gamle baronen, som hunnit gå ännu några varv kring rummet, vände sig hastigt mot fru Lövstam:
- Var det för övrigt något särskilt Hildur ville i dag?
Den unga familjemodern, som av denna fråga förstod, att audiensen nu var slut, reste sig upp.
- Ja, det är verkligen något, som vid första påseende kan synes vara av ringa betydelse men som likväl är av den natur, att jag velat spörja herr baron därom, innan planen sättes i verket. Det tyckes mig och flera, att en inskription över entrén till sjukhemmet skulle befinnas klädsamt.
- Ja visst, och vad har då Hildur tänkt sig?
- Jo, de ord jag helst ville se där äro: »Allt på kärlek kommer an.»
- Jaha, då böra de naturligtvis också dit.
Hela institutionen är ju produkt av en verksam kärlek.
