Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 220 —
etiska utbildning har B. (oreträdesiris
erhållit från den tyska literatureus alster.
"Hvad jag i synnerhet uppehållit mig
vid och fortfarande med intresse
studerar, är den germanska folkdiktningen,"
skrifver hau. Att han är en verklig
skaldenatur, skönjes redan af hans
tidigare alster, af hvilka två återgifvas här.
min moder.
Min moder, ack, mitt hjerta brinner
Af längtans ve,
Och tår på tår från ögat rinner
Af saknads ve.
Den hela natt, deu bela dag
Dig söker jag,
Men hur jag söker, dig jag aldrig finner.
Det är sà glädjelöst att vara
Förutan vän,
Att låta känslan, soln den kommit, fara,
Ej dela den,
Att anförtro blott eget bröst
Så sorg som tröst,
Eu främling lik bland fräinlingarnee
skara.
Det är så tungt att ensam vandra
Sin stig framåt;
Att finna rätta vägen ibland andra,
Det är sä svårt;
Sär utaf mörker himlen höljs.
Hvar stjerna döljs,
Då är så dystert enslig led att vandra.
Dock har af dig, min mor, ett minne
Jag ännu kvar:
Du lärde detta unga sinne
I forna da’r,
Hvar glädje fins ocli ljus och tröst
Till lifvets höst.
Och hur vårt sanna mål en gång vi hinne.
Min moder, ack, mitt hjerta brinner
Af längtans ve,
Och tår pà tår från ögat rinner
Af saknads ve.
Den hela natt, den bela dag
Ett linier jag:
Att jag i himlen snart dig återfinner.
mAnskenskantasi.
Det susar så sakta emellan blad och gren.
Augustimåuen glimmar öfver furorna
alltre’n.
Det blir så mörkt i skogen och på den
gröna äng.
Dà stiga de små clfvorua ur inossbäddad
säng.
Men jordens söner slumra till rosà
sakte-lig.
Och hiuileu hvälfver vida ut öfver jorden
sig.
Då lösas själens fjettrar, då slitas hennes
baud.
Då söker hon åter sitt fädernesland.
Hon söker, tills hon finner uti Gud faders
hus
Den boning, der bon först såg den Eviges
ljus.
Hon söker, tills hon finner igen den ljusa
strand,
Der hon med hvita änglar förr fått vandra
hand i hand.
Och då vid de brusande elfvarnes gång
Dess harpas toner blandas med de saligas
sång.
Hon söker, tills hon finner sin Herres
Jesu famn
Och nämnes utaf honom med ett nytt och
härligt namn.
Dà får hon glömma, glömma all nöd och
alla brott,
Som under sin förnedringstid hon lidit
och begått.
Dà blifver i Guds krona hon sjelf en
ädelsten,
Som glindrar soui en stjerna i den tysta
uatten se’n.’
ANTON CARLSON (C-n, A. C-n),
redaktör, korrespondent. Född i
Äbyha-gen, Kalmar län, den 17 okt. 1859.
Genomgick Oskarshamns lägre
elementarläroverk och Schartaus
handelsinstitut i Stockholm. Någon tid efter
skoltiden var han på kontor hos
spanmåts-handlarefinnori Stockholm och i
Oskarshamn, tills han på våren 1881 reste till
Amerika. Här fick lian anställning i
klädesaÉFär och uppehöll sig för det
mesta i Chicago, der han på hösten 1883
någon tid var privatsekreterare hos den
ryktbara skördemaskinuppfinnaren
Cyrus McCortniek. Såsom god vän till
tidningen Svithjods i Des Moines, la.,
utgifvare Otto Nelson kom Carlson på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
