Patron Kristersons far hade varit djurläkare, och hans praktik hade satt honom i stånd att spara ihop en liten förmögenhet åt sonen. Denne hade icke lust för boken, därför blev han lantbrukare. Han hade en seg ihärdighet, en viss portion affärsslughet samt dristighet och tur för resten.
Fadern behövde vara snål för att kunna skrapa ihop förmögenheten. Sonen fick därigenom känna trycket av knappa omständigheter och lärde sig uppskatta penningen, emedan han fick sakna den. Gubbens förmaningar föllo därför i god jord och togo växt i en enda strävan: penningen. Ty den var ju nyckeln till allt det andra.
Patrons ungdomsår hade förflutit under rastlös verksamhet. På hästhandel, brännvin och slaktoxar hade han kommit sig upp i världen, men hade nu för länge sedan slutat upp både med hästkommersen och bränneriaffären, ty rörelsekapitalet var mer än tillräckligt, och han var en duglig jordbrukare.
På giftermål hade han ofta tänkt, men han hade föresatt sig att hundra tusen kronor skulle vara det minsta hans utkorade finge föra med i boet, och då han just icke var någon skönhet, med sitt rödglänsande ansikte och sina små plirögon, så hade arvtagerskorna strukit hans näsa förbi. Men han hade aldrig känt någon hjärtesorg för det. Det var ju bra som det var. I den strävsammaste tiden hade han rett sig själv, och nu -- då han kunde taga sig goda dagar -- saknade han ännu mindre en hustru. Vad de hundra tusen beträffar, brydde han sig icke om dem längre.
Någon egentlig skolunderbyggnad hade han aldrig fått, ty när han icke ville gå studievägen, ansåg fadern det överflödigt att kasta ut pengar på någon undervisning. Men han hade läst en hel del romaner och följetongslitteratur samt följde i sitt "Allehanda" med dagens händelser, varför han hade ord för att vara en av ortens mera bildade lantbrukare. I kamratkretsen var han grovkornig, i damsällskap den personifierade belevenheten, och när han läste, fordrade han absolut "en poetisk uppfattning av livet", d. v. s. mycken kärlek, kvinnlig "ljuvhet" (han älskade ordet), smäktande misser i vita klänningar, förfärliga bovar, ett och annat mord för att göra det hela "spännande", samt -- naturligtvis -- ett par giftermål i slutet, ty dygden fordrar ju sin belöning, om det annars finns moral i boken.
Engelska romaner tyckte han bäst om, helst sådana som voro skrivna av damer. De franska avskydde han för deras osedlighets skull. Det talade han gärna om i damsällskap; det gjorde så god verkan.
Ibland, när han låg på sin soffa och läste, kunde det hända att han fann boken så rörande, att han måste torka sig i ögonen ett tag. Han berättade det efteråt som bevis på sitt varma hjärta, och med en klipsk ryckning i ögonvrån brukade han då observera hur uppmärksamt somliga av damerna hörde på, nästan smittade av hans rörelse. Jo, jo, penningen är en makt! Men det brådskade inte.
Så träffade han Selma.
Det var mot slutet av förra vintern. Kyrkoherden och han sutto i prästgårdens salong och språkade smått vid ett glas punsch. Man hade just tänt lamporna. Men ingen hade nämnt ett ord om att det fanns en ung flicka i huset, och han blev så överraskad när hon öppnade dörren och kom in, blossande röd och varm, med ett par skridskor vårdslöst kastade över armen, så att de skramlade för vart steg hon gick. Håret var hoptovat av värmen, klänningslivet draget i olag av den häftiga rörelsen, och hon måste blinka mot ljuset för att kunna se. Så kom hon fram i lampskenet och räckte honom handen med en slynaktig nigning, i det kyrkoherden presenterade henne med det skämtsamma tillägget, att hon kommit dit för att få en smula skick på sig, vilket nog kunde behövas.
Hon bara skrattade och syntes icke alls förlägen över att patronen så länge höll hennes hand, där alla pulsar bultade av värme och livskraft.
-- Det var raskt, det var raskt, sade han och visste knappt vad han sade.
Men han log och hon log, och det var, som om han blivit yr i huvudet och ung på nytt. Och hennes kläder hade vinterns kalla luft in med sig, och hennes läppar Iyste varma och röda. Han visste icke vad som kom åt honom; han kunde sprungit upp och tagit henne i famn, bara av glädje över att hon var så hurtig och ung.
Så gav han handen lös och mätte henne med en blick.
Hög var hon till växt, med breda axlar, långa armar och stora händer. Figuren var ej utvuxen; det fanns någonting halvfärdigt och omaka i hela den beniga, kraftfulla gestalten. Men det gjorde ingenting - ingenting -- barn eller ej: hon måste bli hans!
Det var på detta patronen tänkte, medan han i sin bekväma vagn rullade framåt landsvägen, stadd på friarefärd.
Men hela tiden hade han visst icke varit enig med sig själv. Emellanåt hade han nyktrat till och betraktat det hela som ett infall, en nyck. Och då reste han till prästgården för att på stället övertyga sig om att hon var -- vad alla människor sade -- en ful flicka. Men varje gång han såg henne, upprepades samma historia. Han kunde nog kalla henne ful, men omöjligt ta ögonen ifrån henne. Det fanns ej en rörelse av denna kropp eller ett tonfall i denna röst, som icke förtjuste honom, det måtte nu kallas fult eller vackert. Vad tjänade det så till vad andra människor sade! Det fanns något i denna friska fulhet, som band honom starkare än all världens skönhet. Det var ingenting allmängiltigt, ingenting som han kunde peka på; det var endast det, att det var hon.
Han kunde icke tänka sig att hon skulle säga nej, ty han var så forälskad, att det föreföll honom som hade hon varit bestämd åt honom från begynnelsen, endast att han icke fått det klart för sig förrän nu.
Han höll revy med sitt förflutna, och han tyckte att Gud lett honom fram genom hundratals irrgångar, bara till detta enda; och allt som han kallade poesi, allt som han trängt tillbaka så länge "hundra tusen" var det väsentliga och det personliga intet, allt det vällde nu fram i en enda bred ström, icke längre med ursprunglighetens porlande friskhet, utan med det uppdämdas slammiga bubblor. Men han gladdes ändå däråt. Syntes det icke som om han själv bleve ung, därför att det var en ungdomens lidelse, som bröt alla dammar! Och denna illusion gjorde honom lycklig.
För ett tvivel om hennes lycka hade det aldrig funnits rum: han ville ju giva henne allt.
Då vagnen körde in på gården, vaknade han upp som ur en dröm. Det skymde starkt, och Ijus syntes ur ett par fönster. Han undrade om hon sj ulv skulle taga emot honom härute. Nej, det var kyrkoherden som stod där på trappan för att välkomna honom.
Sedan gästen hängt överrock och hatt i tamburen, bjöd värden honom in i sina enskilda rum. Där var varmt, och lampan var tänd.
Patronen kände ett lätt bryderi. Han gned sina händer med ett eget klatschande ljud och gick fram och tillbaka på gångmattan som för att värma sina fötter. Kyrkoherden granskade lampan och modererade lågan ett tag. Det såg ut som om båda ville vinna några sekunder, innan de började samtalet.
Patron Kristerson var stor och tjock. Hans figur gav genom sin präktiga hållning ett intryck av kraft, men ur ansiktet hade prägeln av vällevnad till den grad utplånat varje karakteristiskt drag, att det icke gav något intryck alls, utom möjligen av en mätt och belåten trygghet. Hela hans uppträdande tycktes säga: jag har gjort mitt och njuter av frukterna.
Kyrkoherden stod ännu vid sitt skrivbord. Den smala, vältecknade gestalten skymde helt bort lampan, men från sidorna strömmade Ijuset fram, som vore det denna mörka kropp som utsände det.
-- Nå? sade patronen.
Kyrkoherden vände sig om och stödde sig emot skrivbordet.
-- Jo, allt går bra, men jag har först några ord att säga dig. -- Han sköt glasögonen fastare upp på näsan, som han alltid gjorde när han hade något viktigare att andraga.
Patronen höll ett ögonblick inne med sin promenad och väntade.
-- Det är om din hushållerska... Kyrkoherden avbröt sig och hostade grannlaga.
-- Det rangerar jag naturligtvis. Hon får flytta den tjugufjärde -- jag sätter upp ett bageri åt henne.
-- Inte i närheten? Kyrkoherden lyfte icke upp huvudet, men genom glasögonen for en snabb rannsakande blick.
-- Å, nej bevars -- ned åt Trelleborgshållet någonstans, jag vet inte var. -- Patronen slog med handen för att tillkännagiva hur han önskade henne så långt bort som möjligt.
-- Och inga äktenskapslöften eller dylikt?
-- Inte ett tecken -- kunde aldrig falla mig in.
-- Nej, det är rätt, sade kyrkoherden belåtet, lyfte upp en av sina händer och betraktade dess naglar.
Så inträdde det en paus, under vilken patronen fortfor att gå fram och tillbaka. Kyrkoherdens förmåga att genom varsamheten i sitt eget sätt lägga dämpare över andras, gjorde att det sällan föll någon in att skynda på ett samtal, om han drog ut på det.
-- Så är det en sak till, sade han, och rösten letade sig försiktigt fram, plockande upp ett ord här, ett annat ord där. -- Jag vill bara varna dig. Ja, det vill säga... du får inte missförstå mig... men Selma är verkligen en ovanlig flicka, och man måste behandla henne på alldeles ett eget sätt. Du, med dina ungkarlsvanor... ja, ja, jag vet nog att du är en fruntimmerskarl!... men alla fruntimmer äro inte lika, och en flicka sådan som Selma har nu sina egna idéer. Om du på något sätt stötte henne för huvudet... nå, nå, jag menar ju bara så helt oskyldigt! - så kunde det hända att hon helt enkelt avskedade dig. Och gjorde hon det en gång, så skulle ingen makt i världen få henne att ändra sig.
-- Ja, men vad i alla dar...! Patronen tvärstannade mitt på golvet och såg helt stridsfärdig ut.
-- Ja, ja, ja! sade kyrkoherden på en gång otåligt och lugnande, i det han slog med handen för varje utrop. -- Men när det nu är på det viset, så har du ju ingenting annat att göra än antingen foga dig eller också cedera från början. Innan det varken lyst eller annat, kan ingen människa tvinga henne. Jag inser nog vilket gott parti hon gör, och det är just därför jag ogärna vill att det går över ända.
-- Menar du att... Patronen såg sig villrådig omkring, han hade så svårt att formulera sin fråga.
Jag menar bara att en sådan flicka som Selma icke är lik de fruntimmer som du... hum... träffat. Hos ett sådant barnasinne är det någonting så skyggt -- någonting, ja hur skall jag säga? -- någonting så ömtåligt. Hon kan taga anstöt av det allra minsta, det som du aldrig skulle tro. Hon måste ha tid att vänja sig, och du får gå åt henne... ja, du får gå åt henne, som om det vore en fågel du skulle fånga.
De sista orden kommo raskt, helt olikt det andra, och kyrkoherden skrattade till därvid -- kort och ljudlöst. Han fann liknelsen så övermåttan komisk, när han såg på den tjocke patronen.
-- Men Herre Gud, kyssa henne måtte jag väl fa lov! utropade fästmannen i ett utbrott av konsternerad förtvivlan.
-- Ja-a. Men om du lyder mitt råd, så ska du inte ha för bråttom. Kyrkoherden tvang löjet tillbaka, men invärtes darrade han av skratt och den breda, sammanpressade munnen såg ännu bredare ut med detta drag av sarkasm i mungiporna.
Det uppstod åter en tystnad, och patronen började sin vandring på nytt.
Vilken massa preludier! Och han, som drömt att hans kärlek skulle vara som ett triumftag! Den jublande sällhetskänsla, till vilken han arbetat sig upp, sjönk långsamt tillhopa, lik en flamma som dör.
-- Man kan naturligtvis inte behöva att vänta länge med bröllopet, sade han, det finns ju ingenting att vänta på.
-- Ingenting annat än lysning och brudklänning, svarade kyrkoherden och blev allvarsam. Så rätade han upp sig och bjöd sin gäst stiga upp till familjen.
Det var icke så utan, att patronens hjärta började klappa fortare; det hela hade en sådan anstrykning av högtidlighet.
Salongen var upplyst, men tom.
-- Slå dig ned så länge; jag skall kalla på Selma, sade kyrkoherden.
erden.
Patronen gick bort till ett av borden och kastade sig i en stol. Det var så tyst i rummet och allting så ovanligt, hela huset tycktes försänkt i väntan liksom han själv.
Nu smällde det i en dörr däruppe, och där var det steg i trapporna! Så hörde han dem komma, dörren öppnades, och Selma steg in ensam. Kyrkoherden återvände till sina rum.
Patronen gick henne till mötes och tog hennes hand, den var kall och darrade lätt. Hon var icke lik sig. I den gamla frimodighetens ställe hade nu kommit en osäkerhet, som verkade pinsamt ill och med på patronen.
-- Selma, sade han blott. Det lät nästan avbedjande, ty själva blekheten i detta barnansikte blev till en förebråelse. Men han ville göra henne lycklig! Han ville.
Det lag som ett skuldmedvetande i hennes annars så fria blick, då hon såg upp i hans ansikte, men med sin hand i hans gick hon fram till bordet, där de togo plats mittemot varandra. Han såg att hon gjort toalett. Håret var nykammat, och hon hade sin bästa klänning - mörkblå, monterad med atlas.
-- Jag har något att säga först, började hon med sin djupa alt, vilken vibrerade en smula. Jag har mycket att säga. Och sedan får ni själv avgöra.
Det spirade upp två högröda rosor på hennes kinder medan hon talade. På bordet stod en lampa, och den mattvita kupan tvingade skenet ned över hennes ansikte, så att de bestämda färgerna framstodo bjärtare än eljest -- denna lätt gulaktiga vithet mot läpparnas friska karmin.
Han fick sådan lust att kyssa henne med ens, men så kom han ihag kyrkoherdens varning.
-- Om jag sade att jag kände kärlek för er, så ljög jag, sade hon med tonen hos en skolpojke, som läser upp ett stycke ur en hjältedikt, vilket särskilt slagit an. Det var tydligt att hon läst över. Men om ni verkligen tycker om mig -- och det tror jag ni gör -- så skulle jag nog kunna hålla av er, visserligen icke som av min pappa, men kanske så där som jag nu håller av farbror eller min kusin Richard.
Patronen spratt upp ur sin hänsjunkna ställning.
-- Jaså, håller du av honom?
-- Naturligtvis. Jag har ju inte mer än den kusinen! Hon såg på honom, nästan förnärmad, och då var hon helt sig själv.
Det var icke särdeles lovande -- denna möjlighet att bli avhållen som en kusin, men...
-- Det kommer sedan, det kommer sedan, försäkrade han
-- Nä-ä, svarade hon med mycken bestämdhet, det var just det jag ville säga, att det tror jag aldrig det gör.
Han smålog i medvetandet om att han visste så oändligt mer an hon.
-- Jo det kommer, sade han, det kommer när vi bli gifta.
-- Hå, det kan väl inte göra så stor skillnad, sade hon överlagset, var och en vet väl att förlovningstiden är den lyckligaste.
Han förstummades inför så mycken visdom. Hon talade med en säkerhet, som om hon varit förlovad minst ett dussin gånger.
-- Selma har väl inte något annat tycke? sporde han försiktigt.
-- Nä ä, Gud bevars, jag har aldrig brukat vara eldfängd av mig. Hon ansåg sig ha en ofantligt lång tid att se tillbaka på.
-- Nå, men i så fall, så...
-- Ja, det är det jag också tänkt, inföll hon livligt, i den tro att hon förstått hans mening, det kan vara lika bra för det. Människor äro så fasligt olika, så. Somliga skola alltid gå och bli kära, hon dro~ ordet så långt som en bräkning, men så är där andra som bara kunna hålla av folk. Och det är rysligt stor skilluad på de två sakerna, skall jag säga. Hon gjorde en paus och såg frågande på honom för att utröna om han kunde följa med djupsinnigheten av hennes resonemang.
Han satt alltjämt upptagen av den där kyssen, som han inte kunde få ur tankarna, därför bara nickade han. Hon tog det som ett erkännande.
-- Ja visst det, sade hon lättad, jag kan inte finna att det kan vara något härligt med det. Man kan inte se tråkigare varelser än kära människor, och jag har många gånger föresatt mig att det skulle då åtminstone bli osanning, att jag skulle bli lika sliskig som andra förlovade flickor. -- Se jag hade ju egentligen tänkt att aldrig gifta mig, tillade hon förtroligare. Jag hade alltid trott att jag skulle taga mig fram på egen hand. Men så är det så många om och men så... Hade jag bara någon som ville hjälpa mig en smula! -- För jag skulle allt gärna vilja bli något ändå.
Hon tittade förstulet på honom, för att se hur pass hågad han kunde vara att gå i denna snara.
Han satt och betraktade henne med ett dåsigt uttryck i sina ögon, något liknande som när man riktigt steker sig framför ugnen och redan blivit för lat att gå därifrån. Så såg han åtminstone ut, tyckte hon: röd och blank i ansiktet och så med halvslutna ögonlock.
Hon hostade med någon skärpa, och tårar av förargelse stego i hennes ögon.
-- Jag ville mycket hellre bli någonting än gifta mig! utropade hon, skrämd av hans stereotypa leende.
-- Vad vill du bli? sporde han, med makt slitande sig upp ur sitt älskogsrus.
-- Målare, svarade hon sakta, hjälp mig till det. Hon lutade sig framåt i det hon fattade hans händer och såg upp i hans ansikte. Denna käcka natur hade ett sätt att vara smeksam när hon ville!
Han såg ned i dessa bedjande ögon, klara och skiftande som havsvattenet, när vinden står stilla och solen lyser. Var hon icke vacker!
-- Du skall få göra allt, allt vad du vill, bara vi bli gifta, sade han i beslöjad ton.
-- Allt? Hon såg på honom tveksamt och tvivlande.
-- Allt, allt! Jag kommer aldrig att kunna neka dig något.
Han grep henne om huvudet och kysste henne, en enda gång, hastigt och stormande.
Hon blev blodröd och reste sig, tog upp sin näsduk och gned sina läppar.
Jaså, sade hon med förtrytelse, jaså! Mer kunde hon icke få fram.
Han for upp och hejdade henne, just som hon lade handen på låset för att gå.
-- Jag skall låta bli, utropade han, ja, ta mig f-n ska jag icke lata bli!
Det lät så uppriktigt, att hon vände sig om. Men hon betraktade honom såsom ett okänt djur, vilket man misstänker för dåliga avsikter.
-- Kom nu och sätt dig och låtsa som det aldrig hade hänt.
-- Jo -- o! Hon drog sursött på ordet och gjorde ännu en grimas.
-- Seså, jag skall låta bli. När vi bli gifta, skall du få se att...
-- Nej, det skall jag visst inte! avbröt hon retligt.
-- Inte ska vi bråka om det nu. Kom.
Han såg helt vaken ut, som hon tyckte, och de återtogo sina platser.
-- Hur var det du sade? Det var ju om målning du talade?
-- Ja.
Hon såg trumpet ned i sitt knä, i det hon sköt fram underläppen som hon alltid gjorde när hon var missnöjd med något.
Nu var det att anstränga sig, om han ville återställa det goda förhållandet.
-- Du får tid nog att måla sen du blir gift, du kommer att göra alldeles vad du själv vill.
Hon svarade icke, satt bara och slätade på sin klänning.
-- Seså, vad är det nu att pysa för! sade han skämtsamt i det han tog hennes händer i sin ena och skakade dem, som för att väcka henne till liv igen.
Hon skrattade.
-- Men det var så rysligt dumt av dig... att fara så där på en och kyssa en, rätt som man sitter och talar!
Detta "du" kom så otvunget, att det Ijöd som musik i hans öra. Han skulle segra, han måste segra, kosta vad det ville!
-- Nå, vad var det mer du skulle säga? frågade han med en godlynthet, som var hans fördelaktigaste sida.
-- Å, det var massor! svarade hon och log med en skymt av självironi, du kan inte begripa hur många funderingar jag har.
-- Låt mig höra.
Det hade kommit ett jämlikhetsförhållande mellan dem, som de båda funno förtjusande. Allt för detta lilla "du". Hon fann det så "festligt" att få begagna det som en smekning, när detta till hälften skyggt och hälften skälmskt smög sig över hennes läppar.
Kanhända tyckte hon att hon burit sig en smula dumt åt och ville nu gottgöra. Det var väl inte hela världen med den där kyssen, fast inte var den behaglig, inte! Men det hör ju till, när man är "förlovad".
-- Nej, nu ska vi tala allvarsamt, sade hon och stötte honom på armbågen, ty nu syntes han alltför böjd att taga saken från den skämtsamma sidan: han såg så strålande ut.
-- Ja, låt oss det, sade han.
-- Och så är det allra första, att du alldeles inte känner mig.
-- Men tillräckligt för att tycka om dig.
-- Ja, det tror jag! Det händer ofta att man tycker om folk, därför att man känner dem för litet. -- Hon hade en oändlig fond av visdom.
-- Så kan jag alltid lära känna dig tids nog, sade han med torr komik.
-- Puh! Nej, jag skall säga dig precis hurudan jag är, så slipper du att köpa katten i påsen. Vill du nu höra på?
-- Jaha.
Hon satte sig till rätta, och medan hon talade nickade hon med huvudet och räknade på fingrarna, en efter en, med mycket eftertryck.
-- Först så avskyr jag att laga mat, och det är ett stort fel.
-- Hushållerska får jag för pengar, du slipper att laga mat.
-- Så är jag häftig.
-- Det lugnar sig med tiden.
-- Men så är jag ett yrväder, och så är jag egensinnig, och så är jag en slarva, och så är jag näsvis, och så går jag ur och i folk med stora träskor. Och tror du mig inte, så fråaga bara faster.
Han småskrattade och såg på henne. Hon var helt ivrig och höll ännu fast det sista finger hon lagt till räkningen, medan hon tänkte efter, om det fanns mer att draga fram.
-- Och aldrig i världen kan jag bli kär i dig.
Det var slutet, och så spärrade hon ut sina fingrar till tecken att nu var det sagt.
-- Vi få väl se, mumlade han.
-- Nej, var nu klok! Jag säger dig ju att jag inte kan. Vill du ha mig ändå?
-- I alla fall, i alla fall, mumlade han.
-- Men då får du skylla dig själv. Kom inte sen och säg att jaa lurat dig! Hon trusserade honom med blicken, som om han vore ett oefterrättligt barn, vilket jämt måste förehållas att vara förståndigt.
-- Nej, nej. Men vi gifta oss snart.
-- Ja, det får du tala med farbror om.
-- Och nu är du min fästmö. Han räckte fram sin hand, och hon gav honom sin med ett högtidligt allvar.
Så sutto de tysta en stund; det var så mycket att tänka på. Hon bröt tystnaden.
-- Vet du, jag tycker det är mycket bättre att du är så här äldre än jag -- när jag rätt tänker på saken. Om du vore jämnårig med mig, skulle du inte vara stort klokare än jag, och så skulle det kännas lika otryggt som att vara ensam. Och dessutom så... så skulle jag alltid vara rädd att du kunde glömma mig för andra flickor. Hon bet sig i underläppen och såg på honom med sin allra slugaste uppsyn.
-- Nä-ä, det behöver du aldrig vara rädd för! svarade han smickrad.
Han hade glöwt att lägga vikt vid hennes fatala lilla "om".
-- Ja, och nu är det så mycket bättre, fortfor hon, för nu är du gammal och förståndig och liksom ett stöd för mig. Och fast det inte ar någon som tror mig om det, så är det säkert att jag rysligt gärna vill vara förnuftig och inte ha så mycket hams för mig som så många flickor. Du må tro att man får nog se på det i pensionen!
-- Du blir allt en liten bra hustru med tiden.
-- Ja, vet du, jag känner att jag vill, sade hon trohjärtat. Jag skulle så gärna vilja vara snäll emot alla människor, men så ibland komma de galna gamla upptågen för mig, och då kan jag inte styra mig, utan hittar på skäl?nstycken. Får jag då skam, så blir jag bara stygg; för det kan jag vara ibland, men - ser du -- då tiger jag.
-- Å, jag skulle aldrig kunna bli ond på dig, sade han hjärtligt.
-- Skulle du inte? Ja, vet du, då kommer jag bestämt att hålla av dig. För hur det är, så känner man sig ibland så ensam, liksom
om ingen brydde sig om en, och som om hela världen skulle gå lika bra om man fanns där eller inte -- och det känns så tomt. Och så önskar man att det fanns någon som höll riktigt av en, mer än av alla andra människor. Inte för man är i släkt och så där utan riktigt för ens egen skull, och som man kunde säga allting för. -- För nog är det tråkigt att gå där och tänka och tänka alltid och inte ha någon att säga det till, allt vad man tänker. Och vet du att jag kan vara så ledsen ibland, att jag inte kan låta bli att gråta, fast jag inte vet varför, och jag längtar- jag längtar så rysligt.
Hon tvärstannade och såg betänksamt ned på klänningens garnering. Han lyfte upp hennes hand och kysste den.
Så drog hon sin stol intill hans, så att de kommo sida vid sida, och i det hon vände sig emot honom lutade hon sig fram och stödde armbågarna mot hans knä. Och så såg hon upp i hans ansikte. Han tog hennes händer i sina, och så sutto de en stund tysta.
-- Du förstår att jag har pappa, sade hon, men han har ju alltid så välsignat mycket med sina affärer, och så är det ändå inte det. Kan du hålla av mig? Det var hon som gjorde denna fråga, inte han.
Men han besvarade hennes spörsmål genom att leende trycka hennes händer, och den förra åtrån vek småningom undan för en hemlighetsfull makt, för någonting smekande varmt, som när man Sitter en kväll vid brasan, och ett par små parvlar -- uppkrupna i ens knä -- trygga sina huvud intill en för att riktigt i ro få njuta av tystnaden, mörkret och sin egen tillit. Det där hade patronen aldrig känt, aldrig tänkt sig ens, och fast det var något av denna känsla han erfor, så förstod han den icke.
Och därför kom det ett vemod i stämningen, ett ömmande gåtfullt vemod, som om båda känt att det var synd om någon, men vem... vem ?
I detsamma öppnade kyrkoherden dörren. Han stannade ett ögonblick på tröskeln och betraktade gruppen.
Patronen satt i en högryggad stol och endast övre delen av nacken syntes över dess kant.
Selma var huvudfiguren. Likt en Rembrandtsdager föll lampskenet över det ljusa håret och profilens självsvåldiga linjer; allt det andra lämnades i skuggan. Men i själva hennes framåtböjda ställning och det sätt varpå hon kastat huvudet tillbaka låg ett hängivet uttryck, av vilket kyrkoherden erfor ett stickande obehag som vid en elektrisk beröring.
För ett ögonblick kunde han icke värja sig emot känslan av förvändhet, och det slog honom med ens att det var ett annat huvud än Pål Kristersons, som borde ha skymtat därborta. Tanken på sonen flög blixtsnabbt genom hans hjärna. Hur skulle det varit att se dem två sitta så där?
De stodo honom så nära, dessa två. För dem hade han planlagt och för dem var det han hoppades. Det var så naturligt att önska deras förening! Han kände en övergående svaghet. Men nej. En lång förlovning och äktenskap mellan kusiner -- det var ej i hans smak, och så daliga affärer... kanske... och skuld? Nej.
Han log åt sitt infall, torrt och sarkastiskt. Nej, fram skulle de i världen, både han och hon. Penningen är makt. Han - komministersonen, som svält och smilat sig genom sina examina -- han visste det.
Så hostade han ett tag och gick fram.
-- Är allting klart nu? sade han fryntligt.
-- Ja, allt är klart, svarade fästmannen förnöjd.
-- Gud välsigne dig, barn; jag tror att du skall bli en bra hustru. sade kyrkoherden.
Gripen av hans ton flög Selma upp och kastade sig om hans hals. Då hon tryckte sig intill honom, kände han en lång darrande suck. Det var hennes sista resignerade hälsning till arbetet för egen framtid, och han måste stålsätta sig däremot som mot ett samvetskval.
-- Nu skall jag gå och underrätta min gumma, sade han, men jag misstänker starkt att hon redan har någon aning, ty jag har märkt att hon styr och ställer alldeles förtvivlat därnere i köket.
Men Selma höll ännu fast honom.
-- Och så skall jag redan i kväll telegrafera till din far. Du kan tro att han blir glad. Han viskade det i hennes öra, sakta och smekande.
Så såg hon upp i hans ansikte; det var föryngrat av ett vänligt, belåtet leende.
När farbrodern kysste henne på pannan och med en uppmuntrande nick lämnade rummet, kände hon sig så nöjd med sig själv, som om hon utfört en god gärning. Och i översvallande glädje sprang hon fram till fästmannen, tog honom om armen och började gå bredvid honom, fram och tillbaka.
Det kändes så gott att så där småsjälvsvåldigt hänga sig fast vid hans arm och prata om allt möjligt, medan han hörde på med ett godmodigt intresse, som gjorde honom helt tillvinnande. Hennes självbedrägeri ljög fram en vrångbild, som i mycket liknade lyckan.
Plötsligt stannade patronen och såg på sin fästmö.
-- Det kan vara en hel del saker du önskar dig, sade han, men om jag nu ger mig till att köpa allt möjligt, så är det inte säkert att jag träffar det rätta.
Hon såg upp till honom, glatt och bekymmerslöst, utan att rätt förstå hans mening.
Vad patronen kände, när han såg in i hennes tillitsfulla ansikte, det översteg hans djärvaste förväntningar. Ty det var något helt nytt, något som han aldrig förr erfarit. Det var något likt tacksamhet. Och som det för honom endast fanns ett sätt att visa den, så tog han fram sin plånbok.
Hon stod och såg på med nyfiket intresse. Nu hade de inga hemligheter för varandra; tänk så roligt!
-- Det är bäst att du själv köper vad du vill ha, sade han och bläddrade bland sedlarna. Där fanns en hel del, ty han hade redan på förhand gjort klart för sig att det "kostar" att vara förlovad. Se här - om du får trehundra kronor att börja med?
Hon höll ännu fast i hans arm, men drog sig så långt ifrån honom som hon kunde.
Han viftade med sedlarna till tecken att hon skulle taga dem.
-- Jag menar naturligtvis endast till vad som helst, sade han, leende åt hennes min, fästmanspresenterna köper jag själv.
Hon skakade på huvudet och stack sin hand bakom ryggen, som om hon varit rädd för att röra vid sedlarna.
Han skrattade. Vad hon var barnslig ännu! Men han höll endast dess mer av henne för det.
-- Vill du inte?
-- Nej. Farbror ger mig nog vad jag behöver. Hon såg orubbligt' allvarsam ut.
Han hade svårt att tillbakahålla skrattet, men stoppade sina penningar tillbaka.
-- Som du vill, sade han.
De återtogo sin promenad, men hon var inte så munter som förut
Strax därefter kom fru Berg in. Hon var röd av köksvärmen, kan ske också av sinnesrörelse. Ögonen voro vassa, men hon log för bindligt då hon framsade lyckönskningarna. Det var tydligt att hon ansträngde sig för att vara älskvärd.
Man gick till bords. Fästmannen bredvid värdinnan, fästmön hos värden. Samtalet blev livligt, tack vare kyrkoherden, som var ovanligt munter. Han begärde in vin, och pigan som passade upp betraktade Selma med en vis nyfikenhet. Därjämte betjänade hon henne med en aktningsfull uppmärksamhet, vilken ingalunda undgick föremålet. Det höjde feststämningen. Frun var ytterst artig, men såg ut som ett offerlamm. Hon kunde icke glömma det orättvisa i att detta barn, "som varken visste ut eller in", skulle tillåtas att härska över tjänare och gods. Det kändes som en förnärmelse... Den nya tiden med sina jämlikhetsprinciper -- Gud bevars -- undras var det skall sluta!
Allt som icke föll henne i smaken brukade hon skriva på den nya tidens räkning; och det var mycket, ty hon led av kronisk magkatarr.
Man talade om att eklatera så snart ringar hunnit anskaffas.
-- Och jag kastar in annonsen med detsamma, sade fästmannen.
-- Men om jag får yttra min mening, sade frun med sin långdragna belevenhet, så ser det mycket finare ut med kort. Det där nymodiga...
-- Men det är mera radikalt, vidhöll patronen.
-- Jaha, vi annonsera, utlät sig Selma mycket avgörande. Det var med en viss skadeglädje: nu tordes inte faster tillrättavisa.
Fästmannen nickade tvärs över bordet. Han fann det i sin ordning, att hon höll med honom; det gav honom högre tanke om hennes förstånd.
-- Annonserandet har en stor framtid för sig i alla avseenden, sade han, fru Berg skall få se att till och med giftermålsannonserna skola ta fart.
-- Å, aldrig på allvar, svarade frun.
-- Varför inte? Jag anser det vara ett ganska praktiskt sätt.
-- Det menar du väl aldrig? utropade Selma och såg nästan förskräckt ut.
-- Jo, det menar jag visst. Varför inte det så väl som något annat?
Det var en underlig leda, som grep henne vid dessa ord. Det låg någonting upprörande i dem, tyckte hon; men hon fann varken uttryck eller tanke för vad hon kände -- endast avsmak.
Det var som om detta påstående förnedrat henne själv -- som om det innebure något, varöver hon måste blygas. Men hon kunde icke göra sig reda för vad.
-- Det är orätt, sade hon hastigt.
Nej, orätt kan det då aldrig bli, motsade fästmannen, när äktenskapet är lagligt, har ingen att göra med hur kontrahenterna blivit bekanta. Det är deras privataffär.
Men att annonsera efter en hustru! Kan man veta på förhand att man skall hålla av en som man aldrig har sett?
- Det kan inte bestämmas på förhand; man får naturligtvis se sig för.
Selma svarade ingenting, men kastade en vädjande blick på farbrodern.
Jag anser det inte lämpligt, men orätt kan det aldrig kallas, svarade denne.
-- Men det är... det är, hon letade efter ett ord -- det är otäckt.
-- Jag går så långt, att jag tycker Selma har rätt, sade fru Berg.
Selma gav henne en tacksam blick, och kyrkoherden slog in på ett nytt samtalsämne. Det hade emellertid kommit en förstämning över henne; hon var vänlig, men glättigheten var borta.
Resten av kvällen gick trögt. Men patronen var i alla fall förtjust
När han skulle resa, gick han in i kyrkoherdens rum, under före vändning att tända en cigarr. Kyrkoherden förstod
han ville säga.
-- Jag vill bara be dig om en sak, sade patronen, det är att få lämna de här penningarna, och om det är någonting Selma vill ha, så...
Patronen tog åter fram sina trehundra kronor. De riktigt brände honom. Han var sa van att betala allting kontant, och detta var en hedersskuld, tyckte han.
-- Jag har lovat henne att... Kyrkoherden hostade anspråkslöst.
-- Ja, det nämnde hon, och ville alldeles inte ta emot något, men jag tänkte som så... Ja, du förstår att det skulle göra mig en sådan glädje. Hon behövde ju aldrig få veta det.
Kyrkoherden klappade honom på axeln.
-- Jag förstår dig så väl, sade han och såg nästan rörd ut, var lugn för att barnet skall få allting som hon vill.
Och så skildes de.
