Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Bertil Haakasetts berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vedkubbar, öfver hvilka Pavos björnhud var bredd. Han hade
nu ett mänskligt utseende och var i belysningen från elden
icke så blek.
»Far är bättre nu,» sade Gretti trovärdigt. »Snart kan
han gå med oss till älfven och skogen. Se far!» sade hon
och sökte lyfta upp en knippa guld- och silfverglänsande
fiskar. »Och se!» sade hon och spände ut vingarna på en
tjädertupp. »Detta ha Pavo och jag fått i dag. Tänk när
du blir frisk och Pekka går med dig med hundarna upp i
åsarna! Då skola vi icke behöfva svälta i den svenska
skogen.»
»Nej, barnet mitt. Men sitt nu stilla! Jag har något
att säga våra vänner. Pekka, du ville veta, hur jag kom
hit och hvart jag ämnade mig. Nu skall jag säga eder det.
»Jag heter Bertil Haakasett; min hembygd är Ukaniemi.
Där tjänade jag hos storbonden Kassakajda, sedan min äldre
bror samt våra släktingar Tusan och Makkasett rest hit till
Sverige och bosatt sig här på Oreskogen. Storbonden var
en sträf, hård och rik man af gammal trollsläkt och svår
att göra till nöjes. Likafullt tjänade jag honom i många
år. Jag skulle icke härdat ut där, om icke Gretti, hans
brorsdotter, varit. Vi båda höllo ihop och voro sams. Att
låta storbonden veta detta hade varit detsamma som att bli
bortjagad; men hur det var, så märkte han hur det stod
till, och då blef beslutet, att jag skulle utskrifvas till knekt
och bort från gården.
»Då beslöto Gretti och jag begifva oss af till Sverige
och uppsöka min bror, hvilken vi visste hade gård och
bärgde sig någorlunda bra. Äfven Gretti hade släkt, en
faster, här, så vi hoppades med deras råd och bistånd kunna
arbeta oss upp. Något penningar hade både Gretti och jag,
så vi fruktade icke hvarken för resan eller för vår första tid
i Sverige. Så snart isen gått af de stora sjöarna bröto vi
upp en natt, togo en af storbondens båtar och rodde öfver
sjön. Där stötte vi ut båten, togo skogen fatt och gingo
väster ut öfver åsarna så fort vi förmådde, ty vi fruktade
att bli efterspanade och ertappade. I så fall hade jag blifvit
slängd in bland knektarna, och därmed hade vi varit åtskilda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
