Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arnljot.
93
— dör jag.
Gunhild.
Arnljot, haf miskund! Lemna mig ej att förtäras af ånger
i lifslångt elände! Säg att du glömt mitt svek!
Arnljot.
Sade jag ej så i skogen?
Gunhild.
Säg det ännu en gång! O, jag har sonat! Från den stund
du stod för min syn som jämtarnas höfding, har ångern sönder-
slitit min själ som med glödande järn. Fridlös blef jag som
du: jag mindes min ungdomslycka. Min kärlek valde den
ädlaste, och jag — förrådde min kärlek. Men den dog icke.
Den lefver, lefver! Arnljot, glöm!
Arnljot.
Du snärjdes af ödets gåtfulla garn och lyddes till onda
tungor. — Dock, det flydda har mist sin makt! — Öfver dö-
dens svartblåa haf, i hvars djup jag svindlande sjunker, brinner
vår kärleks guldsol — fager som aldrig förr!
Gunhild.
Smärtan vill kväfva! — Nyss steg som en soldags gryning
ett hopp ur min grämelses natt: till Jämtland skulle vi två —■
Öfverväldigas af sin förtviflan.
Arnljot.
Du mötte Sigurd!
Gunhild.
Han sade mig allt.
Arnljot
sakta.
Min drottning!
Söker hennes hand.
Gunhild
griper hans hand och pressar den mot sitt bröst.
O, att mitt hjärta ville brista!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
