Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fnysen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Den första tiden tillspordes Petter öfverallt, dit
han kom, hur det kändes att vara gift karl. Och
han såg glad ut, snusade och bjöd på snus, drog
sin becktråd som förr och gnolade på en liten trall.
Och sporde man efter en liten skominare, då såg
han hemlighetsfull ut, hvisslade en strof, nickade
mot frågarinnan — karlar syssla inte ofta med slikt
— och tyckte, att det skulle nog bli bra med den
saken.
Aren runno undan. Fnysen blef allt mera fran-
sysk i sitt tal och bar sitt tillnamn med heder, men
inte var det rådligt att kalla’n för Fnysen, ty då
flck man allt leta efter honom, då skorna började
lipa. Och för resten — bättre vett hade man. Men
nog visste han om skällsnamnet, ty det hade hans
älskade Greta sjungit för honom mera än en gång,
fastän han vid sådana tillfällen bara skrattat åt
henne och tyckt, att folk allt var.bra påhittuga ändå.
Så kommo vi till orten och fingo Fnysen till
vår hofleverantör, och det är just ifrån den tiden,
som jag har mina små minnen af mäster.
Mor hade slitit ut sina skor och behöfde något
nytt på fotterna för att kunna uppträda med veder-
börlig glans, och så skickades jag som ambassadör
upp till Fnysen.
»För allt i världen, barn», förmanade mor, »kallan
inte för Fnysen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
