Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pastorns Åke på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Han högg åter i årorna med ett grin, som visade
hans hvita tänder, och båten flög fräsande fram
öfver det blanka, stilla vattnet.
Åke bleknade. Hjärtat nästan upphörde att slå.
Blixtsnabbt slog honom den tanken, att han varit
ett sakramenskadt nöt. Hvarför i Herrans namn
hade han följt en obekant karl ut på sjön? Skulle
han väl någonsin komma åter? Han hade ju ett
hastigt humör, den här Olof, hade Lasse sagt. Han
var stark, det syntes nog. Och blid i hugen mot
sin passagerare var han nog ej, det kunde man
märka på det bistra ögat, de hiskliga roddtagen,
kraften i hans arm, i hans spända ben.
Arme Åke!
Skymningen föll på. De mörka tankarne växte
med svindlande hast. Allt var tyst och stilla, endast
årorna doppades kort och skarpt ner i det blänkande
vattnet för att efter ett kraftigt tag åter flyta upp.
Hvarför sade han ingenting? Hvart rodde han väl?
Stränderna på båda sidor hade flutit samman med
vattnet, aspar och granar tycktes stå upp och ner,
det var trolleri i alltihopa.
»Herr Åke borde komma öfver och se på min
nya lagård en dag», tyckte nu Olof och hejdade
rodden igen.
»Han vill nog narra mig in i lagården och kväfva
mig i höet!» flög det ögonblickligen igenom Åkes
själ. »Han kanske inte vågar i kväll. O, om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
