Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vägarna, hvilka den sociala utvecklingen gick, äro för mycket
körda och ha blifvit obrukbara, men de nya ligga ännu ej banade.
Det moraliska medvetandet har sprängt sin gamla drägt, men ej
funnit skräddaren, som kan få den nya till att passa.
Äfven det mondaina Paris får sin prägel af denna öfvergångens
tid. Till och med i det demokratiska samhället måste sällskapslifvet
nödvändigt ha som grnndlag om icke en herskande klass,
så åtminstone en stab af patricier, inom hvilken det är tradition att
vara numro ett. Men en sådan saknas i våra dagars Paris. De
gamla tonangifvande slägterna äro trängda åt sidan, och ur
samhällets jäsningsprocess ha ej bildat sig några nya sferer, som kunna
taga arf efter dem. Derför blir uppgiften ständigt att göra buller, fylla
sina salonger med tusentals gäster och genom bländande reklamprakt
tillköpa sig sin auktoritet och sin position. Rastaqouèren kan
komma att spela sin roll som drabant omkring den gryende parveny-solen,
och till och med en sådan figur som den svarta bohémien’en
kan finna förevändning för sin parasittillvaro. Baronessan Pschutt
söker i la vie surchauffées feber efter innehållet för sin existens,
liksom hela generationen, hvartill hon hör, nervöst jagar efter de
nya ideal, hvarpå man kan lefva.
Man har gjort upp med det slutande århundradet, man har
brutit formerna, hvari det klädde samhällets och den enskildes lif.
Och på alla punkter, i de stora förhållandena som i de små, famlar
man efter hvad som skall sättas i stället. Detta famlande ger det
moderna Paris dess fysionomi, och mer än ett drag deri blir med
nödvändighet oharmoniskt, stundom till och med förvridet och bizarrt.
Det tillhör öfvergångstiden. Den är icke den soliga utvecklingens
och den friska skönhetens tid.
Den är just krisernas dagar. Den innebär faror. Men der
naturen är god, kommer den dock öfver dem, utan att naturen tar
skada. En republik, som växer i en idéjord sådan som den stora
revolutionens, kan tåla jäsningsperiodens nattfrost; när det nya
århundradets första vårsol gryr, skall knoppen veckla ut sig igen skönare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
