Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 Det Paris som arbetar.
Han har till den grad skräck för, att hans person skall komma att
tillhöra offentligheten, att han, då hans samlade verk utkommo,
icke ens kunde beqväma sig till att skrifva något företal till dem.
Hans lifs gerning har tillräckligt med solsken öfver sig, han tycker,
att här i verlden äro de bästa platserna i skuggan. Men det är då
säkert, att det ej kommer på allas lott att finna en sådan plats i
skuggan som han funnit. Familjekretsen, hvari han lefver, består
förutom af hans hustru, som han sjelf har kallat sin bäste rådgifvare
och medarbetare, af hans systrar, två ovanligt intelligenta qvinnor,
hans fyra förtrollande niècer och deras män, af hvilka redan två,
Paul Deroulède och Emile Guiard, ha skrifvit in sina namn i den
franska literaturens historia. När man har en sådan omgifning
inom sina fyra väggar, faller det sig icke svårt att finna hela sin
verld der.
Och så de unga. Jag bodde en gång ett års tid i en af de
stora byggnaderna vid avenue de Villiers, som äro inrättade till
ett slags atelier-kaserner, tillsammans med ett halftjog yngre målare,
af hvilka några redan hade namn och andra höllo på att skapa sig
det. Fäktläraren kom under de ljusa månaderna klockan sex om
morgonen, och man arbetade en timme tillsammans med honom
för att få fart i blodet och tillräcklig motion. Återstoden af dagen
satt man fastväxt vid staffliet, tills dagern försvann eller
middagstiden kom klockan sju, åtta om aftonen. Portvakten lagade
frukosten och bar upp den. Modellerna bespisades nere hos honom,
för att alltsamman skulle vara öfverstökadt på en halftimmes tid
och man sedan kunde få börja med dem igen. Man hade en enda
bestämd dag i veckan, då man tog emot visiter, och eljest tilläts
ingen att gå upp, om man ej hade gifvit speciel ordre.
Portvaktaren var en gammal soldat, som i sju år hade varit uppassare
hos general Changarnier, oçh han tog hellre de enträgna i
rockkragen och kastade dem utför trapporna än han tillät, att »hans
herrar» stördes. Vid middagstiden gick man i allmänhet ut för
att äta, ofta öfver till något kafé på venstra Seinestranden för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
