Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9om varit Hegels enskilda åsigt, utan hvad som med
nödvändighet följer utur hans system.
För att afgöra denna fråga synes det vara af vigt att
betrakta den betydelse, som den absoluta Anden har hos
Hegel. Yi finna då Konsten, Religionen och Philosophien, eller
de särskilda formerna för menniskans uppfattning af det
gudomliga, uppgifna såsom den absoluta Andens momenter. Häraf
synes det, som skulle Guds personlighet enligt Hegel ej vara
annat än den menskliga personlighetens uppfattning af sitt
absoluta väsende. Fasthåller man denna åsigt, så måste
Historiens Philosophi, i stället att utgöra öfvergångsmomentet mellan
den subjektiva och den absoluta Anden, ställas vid slutet af
hela philosophien såsom den absoluta Andens egen process.
Också har Michelet, enligt sin åsigt konsequent, i delta
hänseende ändrat Hegels anordning. Ty obestridligt är, att den
menskliga andens uppfattning af sitt eviga väsen har en tidlig
utveckling, en historia. Men Michelets åsigt innehåller den
mot-sägebe, att den absoluta Anden aldrig är i sanning absolut,
utan endast en oupphörlig sträfvan att blifva absolut; i det
den i sin högsta form ej hinner öfver den negativa oändligheten1).
Ätt såsom Michelet antaga en i tiden skeende fullständig rea-
1) Skulle man häri vilja se ett erkännande ar Prof. Ribbings
påstående, att enligt Hegel det Absoluta endast oupphörligt blifver, men aldrig
absolut, så svaras, att det är ar vigt att skilja mellan Hegel och hans
.UH en del ensidiga anhängare. Att gifva Hegel skulden för Michelets
brister vore lika orätt som att tillskrifva Lcibnitz hvad Wolf gjorde af hans
system. Redan det, att Hegel ej sätter verldshistorien såsom andens högsta
•form, utan låter den dialektiskt upphäfva sig i den absoluta Anden såsom
sin sanning, visar, att han är fri ifrån Michelets apotheosering af det
änd-liga. För Öfrigt är ej svårt att af Michelets skrift: Die Epipkanie der
Per-sönlichkeit des Geistes, i:s Gespr. finna den omsorg, h varmed han söker
undvika den beskyllning, att det absoluta skulle hos honom ursprungligen
Tara ett ofullkomligt och först efterhand blifva absolut. Vi måste medgifva,
att M. ej lyckats deruti, och att hans försök, att med den ensidiga
immanens han fasthåller^ förena antagandet af det Absolutas eviga fulländning,
ytterst går ut på sådana argumenter som detta: ”1st Gott am Ende der
Ge-«cbichte als die absolute Einheit der göttlichen und mensehlichen Natur
ge-wusst, so ist es so gut als habe die unvollkommene Erkenntniss gar nicht
Statt geftinden” — ett argument, som påminner om Wolfs förklaring af
det oändligt lilla såsom ett quantum, som af mathematikern förbises. Men
sjelfva Michelets bemödande visar dock, att han ej anser sig
öfverensstäm-ma med Hegel, såyida han ej antager det Absoluta såsom evigt fulländadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
