Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tributer och modi alldeles icke följa ur substansen med någon
logisk eller real nödvändighet, utan endast uti substansen
haf-va sin nödvändiga förutsättning. Hvad attributerna beträffar är
detta redan visadt. Så vida som de verkeligen höra till
substansen äro de ej attributer, d. ä. olika sidor af substansens
realitet, utan sammanfalla till abstrakt identitet med substansen
sjelf. Såvida som de åter verkligen äro åtskiljda är
substansen för dem fullkomligt likgiltig och skulle likasåväl bestå
äf-ven om inga attributer funnes. I afseende på modi skiljer
Spinoza *) mellan sådana, som följa ur den absoluta naturen
af något substansens attribut, och de enskilda tingen, som
hafva sin närmaste orsak i andra enskilda ting. Såsom
exempel på de förra angifver Spinoza *) inom tankens attribut
det oändliga förståndet, och inom utsträckningens attribut
rörelse och hvila. Men Spinoza erkänner sjelf, att ur
utsträckningens begrepp, sådant det af Cartesius fattas, en mångfald af
enskilda ting och i följd deraf äfven rörelsen ej kan
demonstreras3); och ehuru han deraf tager sig anledning att förkasta
Cartesii definition på utsträckning4), så har han ej gifvit
någon bättre, och således aldrig kunnat uppvisa härledningen af
de nämnda modi ur utsträckningen. Och hade han äfven
gifvit en annan definition, så hade härledningen af mångfelden och
rörelsen derur ej blifvit lättare, helst utsträckningen enligt denna
definition hade måst bestämmas såsom odelbar. Förståndet
åter, såväl det oändliga som det ändliga, förklaras för en viss
modus af tänkande, åtskiljd ifrån andra modi, såsom vilja,
kärlek o. s. v. Det är således bestämdt, begränsadt i sin art,hvaremot
tanken såsom attribut är i sin art obegränsad, och någon gräns
eller bestämning följaktligen derur ej kan härledas. Ännu
bestämdare galler det om de enskilda tingen, att de ej ur
substansen eller dess attributer kunna härledas. Quodcunque
singulareb), sive quaevis res, quae finita estet determinatam
1) Elb. I. prop. 21, 22, 23, prop. 28 schol.
2) Ep. 60.
3) Ep. 70.
4) Ep. 72.
5) Eth. I. prop. 28.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
