Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag var en hederlig medborgare i samhället. Detta var
den stad där jag hörde hemma. Jag hade inte gjort
mig skyldig till något som helst galet. Jag var
uni-versitetsman. Mitt namn hade just börjat nämnas i
tidningarna, och jag hade snygga kläder, som jag aldrig
hade sovit i. Och likväl sprang jag — blint,
vanvettigt, som ett uppskrämt rådjur, ett långt stycke.
Och då jag kom till besinning, lade jag märke till,
att jag fortfarande sprang. Det krävdes en positiv
viljeansträngning att få mina ben att stå stilla.
Nej, jag kommer aldrig över det. Jag kan inte rå
för det. När en byling griper efter mig, springer jag.
Och för övrigt har jag också en olycksalig förmåga
att komma i fängelse. Jag har varit anhållen flera
gånger sedan jag upphörde att vara vagabond, än
medan jag var det. Jag startar en söndagsmorgon med
en ung dam på en cykeltur. Innan vi är utanför stadens
gränser, blir vi anhållna, därför att vi har kört förbi
en fotgängare på trottoaren. Jag beslutar mig för att
vara mer försiktig. Nästa gång jag sitter på en cykel,
är det natt, och min acetylenlykta vill inte brinna
ordentligt. Jag vårdar omsorgsfullt den svaga lågan,
på grund av polisförordningen. Jag har bråttom, men
jag kör med snigelfart för att inte komma att släcka
den svagt brinnande lyktan. Jag kommer till stads-
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
