Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Järnvägens farande svenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vatten! flämtade jag, och torkade bort svetten
från ögonen. Vatten!
Han pekade mot dörrren och försäkrade mig, att
någonstans därute i mörkret skulle jag finna floden.
Och jag gick för att finna den, gick vilse i mörkret,
föll omkull i ett par snödrivor, och vände halvt
stelfrusen tillbaka till min plats ovanpå pannorna. Då
jag hade töat upp, var jag mer törstig än någonsin.
På alla sidor om mig låg landstrykare, och de klagade,
jämrade, suckade, flämtade och stönade, kastade sig
fram och tillbaka och slog ut med armar och ben i sin
vånda. Vi var som en flock förtappade själar, som
låg och stektes på halster i helvetet, och eldaren —
fan själv — gav oss intet alternativ utom att frysa
ihjäl därute. Svensken reste sig upp och förbannade
med lidelsefull häftighet den vandrarlust, som är
nedlagd i mänskan och som hade sänt honom ut i
världen för att utstå lidanden som dessa.
— När jag kommer tillbaka till Chicago,
förklarade han med stor högtidlighet, så skall jag se till att
få arbete och hålla fast vid det, tills helvetet fryser
till. Sen ger jag mig ut på vandring igen.
Och som en verklig ödets ironi måste svensken och
jag nästa dag — sedan spillrorna efter det
förolyckade tåget blivit undanröjda — ta åstad från Evanstone
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
