Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han for till det stora landet 1 vester öfver Göteborg ocb han
sände de svenska partivännerna sitt afsked i följande ord, som
han yttrade vid det möte, Göteborgs socialdemokratiska förening
anordnat före hans afiesa:
»Då jag nu i två år deltagit i den svenska arbetarrörelsen
och nu står i begrepp att till den säga mitt sista ord, vill jag
om den säga min uppfattning. Rörelsen har handlat fullt riktigt,
då den ställt sig på klasskampens grund, då den brännt alla sina
skepp, så att ingen återgång är möjlig, utan endast framåtgående
till målet: frihet, jämlikhet och broderskap. Enligt alla tecken
att döma är rörelsens framtid god. Då hunden morrar och visar
tänderna slår man honom för att kufva honom, och samma
taktik har man också användt mot arbetarne, men nu börjar
denna taktik att bli oanvändbar. Tack vare arbetarprässen, f. n.
representerad af tre organ, grundlagd af arbetarne, aflöper
kuf-vandet numera icke så lätt, ty denna präss förkunnar och
klargör på hvilket sätt arbetarne behandlas.
Då jag nu talar mitt sista ord, kan jag ej annat än uttala
den önskan och det hoppet, att vi må få upplefva befrielsens
timma. Men för att detta skall vara möjligt fordras att med
kraft och enighet verka för en fast internationell organisation
och väcka arbetarne till politisk vakenhet.»
I Amerika lyckades det icke för Wermelin. Han kämpade
en hård kamp* i många år, men uppgaf till sist densamma och
gjorde pinan kort genom att själf taga sitt lif 1904.
Då det säkert skall intressera mina läsare vill jag här
anföra den storslagna dikt, Atterdag Wermelin skref till »Lucifer»
och som hette:
LJUSBRINGAREN.
Ur rymdernas djup jag sjunger min sång
i vilda mäktiga toner,
men tuttar väl på en världsbrand en gång
för kval som jag led i seoner.
Man band mig vid klippans skrofliga barm
och satte en gam att frossa
på lefvern, som skälfde så rykande varm,
det skulle mitt högmod krossa.
Så led jag, så stred jag i tusen år
och hädade världens herre,
och allt som det växte, mitt blodiga sår,
jag hädade blott dessvärre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
