Oxygen och Aromasia / XIV. Valdagen (1878) Author: Claës Lundin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

XIV.

Valdagen.

Röstmaskinerne voro i full verksamhet inom alla valkretsar, tillhörande Majornas tredje rote. De röstande behöfde icke personligen infinna sig i vallägenheterna. Därtill hade man naturligtvis icke tid. Man skickade sin röst genom telefon-fonograf, ett valsätt som då nytjats redan i flera hundra år, men oupphörligt undergått ändringar och bättringar, till dess man nu kunde från äfven de aflägsnaste orter inom valkretsen ögonblickligt få sin röst meddelad röstmaskinen, hvilka lika ögonblickligt räknade henne till de redan afgifna och skickade summan till centralmaskinen, från hvilken tidningarne hvar femte minut mottogo underrättelse om valets gång och huru många röster hvar och en af kandidaterne till den minuten erhållit.

Dessa maskiner voro valförrättare och sköttes inom hvarje valrum af en enda maskinist, men vid centralmaskinen voro två maskinister anstälda. Något misstag kunde omöjligt komma i fråga, ty maskinerne voro af statsmaskinisterne noggrant undersökta och därefter med statsstämpel försedda, väl skötta och riktigt smorda.

»Huru går det med valet?» frågade fru Milde-Strängsell, själf folkombud med stort anseende.

»Se här ha vi vår gamla Handels- och Luftfartstidning,» svarade hr Strängsell, hennes man, en af de

131

kemister som biträdt den ryktbare Molekulander att anlägga den stora ägghvitsfabriken vid f. d. Gammelport och sedermera varit en af grundläggarne af den ännu större fettfabriken i Hagakvarteret. Herr Strängsell var en ryktbar kemist, kanske den förste uppfinnaren att omedelbart ur de mest urenkla beståndsdelar framkalla ägghvithaltiga grundämnen, af hvilka kunde beredas ej blott bröd, utan äfven kött samt en i allmänhet välsmakande näring. Denna uppfinning var visserligen ännu icke utbredd öfver hela Skandinavien, men företaget syntes redan tryggadt, i synnerhet sedan bankdirektören Giro tagit saken om hand och lyckats skapa ett storartadt aktiebolag.

»Vår gamla Handels- och Luftfartstidning» sade Strängsell, »påstår, att Aromasia Doftman-Ozodes ännu har de flesta rösterna.»

»Men det är väl icke möjligt?» invände frun. »Hon omkom ju i går afton.»

»Handels- och Luftfartstidningen har bestämda underrättelser från central-röstmaskineriet, och den tidningen låter sällan beslå sig med en oriktig uppgift. Det är något som gått i arf hos det bladet i mer än fem hundra år.»

»Jag läste nyss Stolta Luftblåsan,» sade fru Milde-Strängsell, »och där uppmanas de väljande, att icke kasta bort sina röster på en död kandidat.»

»Handels- och Luftfartstidningen har tvärt om för några timmar sedan erinrat de väljande, att enär man ännu ej kan vara fullt öfvertygad om fröken Ozodes’ död, så bör man ej häller underlåta att välja på henne. Den erinran tyckes hafva gjort verkan. Det gäller också, att visa grundlösheten i den uppgift som redan i förra veckan stod i stockholmsbladet Nästa Veckas Nyheter,

132

hvilken påstår, att fröken Ozodes ingalunda är vald i denna vecka. Finnes det bladet hafva kommit med en förhastad nyhet, torde dess anseende få en svår stöt.»

»Ack, min vän!» utropade frun. »Aldrig förr har jag funnit dig hafva så dålig människokännedom. Om en tidning i våra dagar kommer med en förhastad nyhet, skadar det visst icke hennes anseende. Nyheten, det är hufvudsaken. Förhastad eller icke, det är något fullkomligt likgiltigt för allmänheten. Tillförlitlighet och sanning behöfvas ej mer. De ha för öfrigt aldrig behöfts. Vår Handels- och Luftfartstidning kommer alt för mycket efter sin tid, om hon fortfarande vill sätta det tillförlitliga och sanna i främsta rummet ... Hör du hvad man ropar utanför våra fönster, och ser du huru folket uppför sig? Det är väl bästa profvet på hvad jag säger.»

Utanför fönsterna hade uppstått en stor folkskockning, dels i luften af velocipedryttare, dels på balkongerna och på själfva gatans glasbanor. Man trängdes omkring några tidningsutdelare hvilka flögo fram och till baka, upp och ned utanför husen, sänkte sig till marken, snuddade vid gångbanorna och åter lyfte sig till de öfversta våningarne.

»Handels- och Luftfartstidningen!» trumpetade somliga i sina basuner, hvilkas ljud framkallades af velocipedmaskineriet, utan någon särskild ansträngning af utroparen.

»Stolta Luftblåsan!» skränade andra på samma sätt.

»Nästa Veckas Nyheter!» dånade det med ännu skarpare basunstötar.

Alla voro de lika ifriga, flaxade lika oförtrutet, skötte utropningsmekaniken med samma skicklighet, ty alla voro de bolagsmän i något af dessa blad. Men alla hade icke samma framgång. Afsättningen visade sig mycket

133

olika. Handels- och Luftfartstidningen tycktes vinna föga efterfrågan.

»Hon är för gammal,» hette det. »Öfver fem hundra år! Inte kan en sådan tidning meddela något nytt.»

»Intet affärshufvud,» sade en annan; »väntar först att få saken sanningsenligt bekräftad, innan den omtalas i bladet. Hvilken odräglig tidsspillan!»

»Det bladet gör sig bara löjligt!»

Stolta Luftblåsan fick någon bättre afsättning, men det var omkring säljarne af Nästa Veckas Nyheter som de flästa tidningsköparne trängdes.

»Se, det är ett blad som är snabt i vändningarna,» sade man.

»Af det får man veta något.»

»Det springer, nej, flyger före sin tid.»

»Sådan är en tidnings uppgift.»

»Hit med Nästa Veckas Nyheter!»

»Nästa Veckas Nyheter vill jag ha!»

»Se så, kan jag inte få Nästa Veckas Nyheter!»

Och öfver alt lät det på samma sätt. Man slets om den tidningen, och när man slitit sig till ett exemplar, slukade man innehållet med hull och hår, med fetstilsrubriker, corpusrader och petitnotiser.

»Aromasia Doftman-Ozodes har icke valts i Göteborg,» stod det i bladet med stora, feta bokstäfver.

»Men det står icke, att hon vådligen omkom dagen före valet?» anmärkte någon.

»Hvad behöfde det sättas ut? Bladet vill naturligtvis icke vara ogranlaga.»

»Nå ja, då kan man naturligtvis icke rösta på henne.»

Det var slutet på dessa samtal.

Kemisten och hans hustru hade också köpt Nästa Veckas Nyheter, och det i två exemplar, till

134

förekommande af tidsspillan. Frun läste sitt exemplar, under det hon skötte om sina yngsta barn, mannen sitt, medan han tänkte ut en ny förening af vatten, luft och kolsyrad kalk, hvaraf han ämnade göra ett nytt försök att förfärdiga välsmakande kött och bröd.

»Det är kärleken som gjort mig till födoämneskemist,» brukade Strängsell säga, och då hans vänner frågade honom, huru detta tillgått, upplyste han dem, att han som älskade familjelifvet inom hus och icke tyckte om att hvarje dag fara med sin hustru till ett värdshus, men ej häller ville, att hon skulle genom omsorgen om köket dragas från sina arbeten vid riksdagen, för hvilka hon visat så stor håg och så mycken duglighet, ansträngt sig för att upptäcka de ämnen, af hvilka konstgjord föda kunde utdragas och som ej behöfde någon vidare tillredning för att förtäras. Hans ansträngningar hade lyckats och skulle sannolikt en gång varda till nytta och välsignelse för hela mänskligheten, om man också icke ännu förstått att draga mycken fördel af dem utanför Göteborg som ständigt gick i spetsen för framåtskridandet.

I trakten af den staden började man redan år 2378 tänka på att använda åkerfälten till annat ändamål än spanmålsalstring samt fram för alt att göra sig oafhängig af det öfriga landets hveteodling. Man hade redan börjat till England utskeppa de konstgjorda födoämnena af alla slag och ej blott det konstgjorda hvetebrödet hvilket någon tid förut uppfunnits i östra Sverige och öfver Göteborg skickats till utlandet, dock mest endast såsom ersättning för den hafre hvilken förr utförts till England, men hvars odling man långt förut i hela Sverige öfvergifvit.

»Det är således kärleken som åstadkommit hela denna

135

omhvälfning i den allmänna hushållningen,» anmärkte någon.

»Ganska visst, och kapitalisternes företagsamhet som sedan gjort det enskilda kärleksverket till en allmän välsignelse.»

Men man trodde icke ännu i det öfriga Skandinavien mycket på de stora uppfinningarne i Göteborg. Ännu fortforo landtbruksingeniörerne att odla jorden för att, med väderleksfabrikernas hjälp, framkalla rika skördar, och ännu betade ofantliga boskapshjordar på de vidsträckta norrländska ängarne.

»Det kommer en tid, då alt detta skall hafva undergått fullkomlig förändring,» sade man i Göteborg, men i Stockholm ville man ännu ej höra talas därom.

»Göteborgarne tro sig om att kunna omskapa hela jorden,» sade man i Stockholm och skakade på hufvudet.

»Vi äro praktiska,» sade göteborgarne.

»Och vi sätta praktiken på aktier,» sade bankdirektören Giro.

Men på valdagen läste hr och fru Strängsell Nästa Veckas Nyheter, under det de äfven öfverlemnade sig åt ofvan nämnda sysselsättningar. Mannen hade förklarat sig vilja uppfinna något medel, hvarigenom hustrun kunde befrias från äfven barnens skötsel, men om något sådant hade frun ingalunda velat höra talas.

»Mina barn sköter jag själf,» hade hon med bestämdhet tillkännagifvit. »Vår tids kvinnor må väl kunna visa, att hemmet icke, såsom man i forntiden påstod, skall lida af att husmodern har ett yrke eller ägnar sig åt offentliga värf. Indelas blott tiden rätt, så hinner kvinnan med bägge delarne, och har hon blott erforderliga kunskaper samt en allvarlig vilja, så kan hon

136

verka både i det offentliga och det enskilda. Samhället borde vara i behof af bägge delarne.»

Praktiskt visade hon, att åsigten vore fullkomligt riktig. Så påstå åt minstone många författare från 2300-talet.

»Hm, Nästa Veckas Nyheter tror jag icke på,» sade husfadern, sedan han läst bladet.

»Icke jag häller,» yttrade husmodern.

Det var sällan dessa makar voro af olika åsigt, och likväl voro de bägge ganska själfständiga, med hvar sin fullt utpräglade personlighet.

»Men det är andra som rätta sig efter det bladet,» tillade frun. »Nu skall jag fara till statsutskottet. Jag måste passa på, ty det är icke omöjligt, att den stora statsregleringsmaskinen redan i dag skall sättas i verksamhet.»

Det dröjde ej lång stund, förr än central-omröstningsmaskinen hade uppsamlat alla rösterna. Endast få af de röstägande, det vill säga af alla inom Majornas tredje rote boende män och kvinnor af fylda tjugo år, hade icke fullgjort sin skyldighet. Hvar och en som underlåtit att uppfylla denna skyldighet botfäldes genast till ett ganska stort belopp. Man var sträng i det afseendet och tillät icke någon att undandraga sig fullgörandet af sina medborgerliga pligter. Men så hade man också, såsom vi sett, gjort alt för att underlätta detta fullgörande.

Oxygen Warm-Blasius, väderlekstillverkare, är vald.

Det var hvad som lästes öfver alt i staden på de många telegraftaflorna, och underrättelsen spreds ögonblickligt öfver hela Skandinavien, ty öfver alt var man på den tiden angelägen att få veta utgången af ett val till folkförsamlingen.

I Göteborg var deltagandet naturligtvis lifligast.

137

Utgången borde visserligen icke hafva varit öfverraskande. Äfven om Aromasia ännu varit i lifvet, hade hon likväl själf gjort så föga för sitt väljande, att man ej kunde hafva förvånats öfver det ringa antal röster hon erhållit. Man var icke van vid en sådan liknöjdhet eller, för att nämna saken med i riksdagsvalens häfder föråldradt namn, blygsamhet. Men efter den förskräckliga händelsen aftonen förut i Örgrytekvarteret kunde man knapt tro, att någon enda röst skulle kastas bort på namnet Ozodes. Man brukar ej rösta på aflidna personer, äfven om det händt någon gång, att man skänkt sin röst åt dem som sofva bort sitt lif.

Handels- och Luftfartstidningens uppträdande tycktes likväl hafva bevarat åtskilliga röster åt den som från själfva valkretsen uppmanats att anmäla sig, vare sig att den kandidaten vore lefvande eller icke.

»Det där är mer än underligt,» hette det i staden. »Man väljer på en afliden och man lyssnar till ett blad som tyckes vara alt för ålderstiget.»

»Tro mig», invände en gammal politiker, »att den där ålderstigna tidningen kommer att behålla sitt inflytande långt efter sedan alla de unga bladen för alla tider lagt sig till hvila.»

»Ingenting har öfvertygat oss om, att fröken Ozodes är död,» sade Giro, »och ingen bör derför hafva underlåtit att rösta på henne.»

»Han hade troligtvis satt omröstningen på aktier,» hviskade någon.

Emellertid var Oxygen vald, och glädjen bland hans anhängare visade sig ganska liflig. Fru Skarpman-Stormfågel flög från hus till hus och sjöng segersånger, fastän somliga påstodo, att det lät som korpens kraxande oljud. Fröken Rosendoft visade sig icke så glad, som man kunde

138

hafva väntat. Hon sökte Apollonides utan att träffa honom. Hon tycktes till och med vara otröstlig öfver Aromasias död.

»Hvem hade kunnat ana något sådant?» upprepade hon oupphörligt.

Men allmänheten visste ingenting om fröken Rosendofts oro. Man talade endast om Oxygens utväljande.

»Det är en heder för Göteborg,» hette det, »att i folkförsamlingen företrädas af en så berömd väderlekstillverkare.»

»Han kan mången gång skaffa oss vind i seglen.»

»När man har honom bland sig, vet man hvarifrån vinden blåser.»

»Men nog var det skada, att den vackra Aromasia skulle på ett så sorgligt sätt sluta sina dagar. Hon var verkligen vacker.»

»Utmärkt vacker!»

»Och en skicklig finansdoktor var hon. Man kunde nog haft nytta af henne.»

»Men med luktkonsten är det väl nu slut. Hvem skulle hädan efter våga gå på en luktkonsert?»

»Någon sådan olycka kan hjärnorgeln aldrig åstadkomma.»

»Har ni hört, att man nu mer skeppar ut stenkol från Kina?»

»Prat! Hvarifrån skulle Kina taga stenkol?»

»De äro konstgjorda naturligtvis. Det lär vara en hos handelshuset Tsi-ho-ka-ka-lo i Peking anstäld kemist som till punkt och pricka gjort efter våra halländska kol.»

»En sådan filur! Jag har lust att sätta mig i förbindelse med honom.»

»Om vi skulle bilda ett bolag?»

Så där talade man i kristallpalatset på stora

139

Otterhällan. De flästa tycktes vara nöjda med valets utgång, på samma gång som åt minstone många bland dem beklagade den vackra Aromasias förskräckliga slut. Men så for man åter till sina kontorsgöromål, och på aftonen gjorde man utflykter till Trollhättan och till Pater-Noster-skären samt med undervattensvagnarne ned till Okeanos trädgårdar, där det å nyo var stor fest.

Man invigde den nya skandinavisk-skotska tunnelns första halfmil hvilken fullbordats på orimligt kort tid.

»Inom några månader ha vi hela arbetet färdigt,» sade Giro, »men vilja innan dess börja den europeiskt-amerikanska tunneln.»

»Och så fara på upptäcktsresor till jordens medelpunkt,» tillade någon.

»Naturligtvis,» bekräftade Giro. »Jag har redan bildat ett bolag för den stora jord-medelpunkts-banan. Några aktier finnas ännu att tillgå.»

Aktierna köptes med begärlighet.

Olyckan i Örgrytekvarteret tycktes vara glömd. Om Aromasia talade man ej mera.

Men hvart hade Oxygen tagit vägen? Ingen hade sett honom på valdagen.