Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Psykologisk betraktelse över de tomma kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
då hon blir ett led i en menighet eller en massa.
Olikheten kan ibland bli så stor, att man kan undra, om det är
fråga om samma varelse. Vi märka vanligen icke själva
hur vi förändras, då vi råka in under massans inflytande,
och vi behöva därför klargöra våra egna känslor och
upplevelser för att förstå deras verkliga innebörd.
Jag kan utgå från en känsla, som icke torde vara
alldeles obekant för någon ibland oss, nämligen rampfebern,
den egendomliga känsla av spänning, förväntan och
ångest, som bemäktigar sig den, som måste uppträda
inför en större menighet. Det är icke blott predikanten,
som från den höga predikstolen skådar ut över ett hav
av huvuden, eller skådespelaren, som i salongens
halvdunkel skymtar och anar det »månghövdade vidunder,
som kallas publiken», som få veta vad rampfeber vill
säga. Även den vanlige medborgaren, som i en större
församling vill göra ett diskussionsinlägg, känner måhända
sina knän skälva på ett högst besynnerligt sätt, och redan
i ett större middagssällskap märker man tilläventyrs hos
den ovane talaren en darrning på rösten, som icke blott
kommer av hjärtats rörelse. Många människor lära sig
genom övning och genom god nervkontroll att behärska
sin rampfeber men få undgå att känna den. Dess totala
frånvaro torde enligt beprövad erfarenhet snarast vara
olycksbådande och röja en trötthet eller inre likgiltighet,
som gör det omöjligt att nå kontakt med publiken.
Varför är man rädd? Svaret tyckes ju icke vara svårt
att finna: man är rädd för att bete sig löjligt, för att
komma av sig, rädd för den mångfaldiga kritiken, för
det försmädliga uttrycket i mångas ansikten. Det är på
sådant sätt vi söka att förklara och för oss själva och
andra försvara vår fruktan. Men förklaringen är icke
fullt riktig. Det är sant, att vår fruktan i någon mån är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
