Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och verkstäder
Konrad Lönnborg,
2258, Gr. H, 1
skyttekomp. Div.-arb.
Kommunismen måste bekämpas! Den
måste hållas utanför Nordens gränser. —
Det var sådana tankar som inspirerade
mig att sluta mig till Frivilligkåren.
Finlands kamp vinkade som en hjältesaga.
Det som några hundra tusen män mot
ryssarnas miljoner utförde under det att
en hel värld fegt endast såg på, är en
bragd som. skall gå till eftervärlden.
Conny Wikström,
Sergeant 248, 1 pv-plut.
Gjuteriarbetare.
Att jag reste till Finland, berodde i
första hand på att jag gick arbetslös och
drev. Och när inget sämre än det kan
bjudas hade jag helfer inget att frukta i
Finland, när jag även där fick tillfälle
att göra något gott. Jag syftade även på
att få tillfälle att få träffa många bra
pojkar och det vart också över förväntan.
Karl Gustaf Emanuel
Ekberg. Sergeant 9133,
Gr. II, 2 batt. Akare.
Bättre att möta Olle i grind än att ta
emot honom här. Jag anmälde mig den
12/1. Hade nog tänkt g(öra det tidigare
men ville först ordna det för hustru och
barn. Sålde bilarna till en annan åkare
och reste. Jag var utbildad artillerist.
Tagit konstapelskolan och
hovslagaresko-lan m. m. Bil kunde jag köra, men de
behövde folk som ville slåss. Så jag
hamnade på 2:a batteriet.
Finnen klagade aldrig. ”Jo, nog går det.”
Det må sedan ha hänt vad som helst.
Våra tunga ammunitionsslädar för två
hästar var inte något att hänga i julgran.
För stora och tunga. Det lärde vi oss
under marschen till fronten. Se finnarna hade
små slädar och en häst, och det gick fint.
Slingrade sig hur som helst.
Marschen upp var tämligen svår. Vi
körde fem mil i 48 graders kyla, och
för-frysningar fanns det en hel del. Vid
fronten körde jag ammunition, och ibland tjöt
och pep det i luften som en gammal
drag-harmonika. Ryssarna sköt som vettlösa.
Men inte var våra 7,5 tysta de heller.
De gamlingarna höllo troget i alla väder.
Det sorgligaste minnet. Kvinnan som
kom dragande med kistan på en kälke vid
Kemi bro. Hon förde hem sin man. Cirka
30 år var hon. Och ledde en 12 års flicka
vid handen.
Om det händer en gång till. Som sagt
var: Lika bra att möta Olle i grind som
att ta emot honom här.
fattning att ryssarna voro bra soldater.
Men ledningen var sämre.
Två svenska batterier, det första och
andra, kom vid sextiden på morgonen
den 13 mars i strid med ryssarna, och det
blev en ordentlig artilleriduell. Åtminstone
två svenska batterier tystade fyra ryska
kraftiga batterier. — Om de finska
vapenbröderna är bara det bästa att säga.
Deras kamp övergår egentligen allt man.
kan föreställa sig. Att de med sina
resurser i fråga om folk, vapen och
ammunition kunde klara sig inte i dagar utan
veckor och månader mot ryssarnas
övermakt och förstklassiga utrustning är ett
underverk.
Sven Asberg, 3872, Gr.
II, 2 batt.
Cementarbetare.
\a&\
Tage Kronvall,
Sergeant 9962, 1 sjv.-plut.
Möbelsnickare.
Man behövde inte vara många dagar i
Finland under kriget för att förstå vilken
fara som hotade vårt broderland från den
mäktiga ryska grannen och vilka värden
som stodo på spel. Jag låg fem veckor vid
Sallafronten vid frivilligkårens första
fältbatteri, och det gick knappast någon dag
utan att vi hade känning med fienden på
ett eller annat sätt. Och det var min upp-
Den femte februari lämnade jag hustru
och fyraårig dotter hemma i Sverige för
att sälla mig till de frivilligas skara. Jag
blev sergeant på l:a sjuk vårdsplutonens
huvudförband och fick med
lunginflammationer, frostskador och löss att skaffa.
Vi hade en liten finsk bastu, som vi vid
förflyttningar drog med oss på släde, och
i den gick hundratals småkryp sin säkra
död tillmötes. Ytterkläderna och pojkarna
stuvades in i bastun, medan underkläderna
skickades till lottorna i Kemijärvi.
Ja, med tiden kom jag hem och åkte
omedelbart tillbaka till min svenska
beredskapst jänst, som har varat i flera
månader. Just i dagarna blir jag
hempermit-terad, men utan jobb. Arbetslösheten ser
ut att bli en hård nöt att knäcka här
såväl som i många andra länder, men vi
får väl hoppas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
