Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Treklang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frid du benämnt ditt mall Du tänkt dig dölja
I nattens sköte undan verldens blick -
Men friden fann du ej. Dig irrbloss följa,
Hvarthän din bana än i fjärran gick.
Vid hvarje ton, vid hvarje välljudsbölja,
Ett sällsamt återljud ditt väsen fick -
Och outhärdlig, trots odödligheten,
Blef dig till sluts den kalla ensamheten.
Men se! En blixt från molnfri himmel ilar,
Ned genom öde rymder. O hur klar
Dess vigges eld! Ej tvekar den, ej hvilar,
Den hinner föresätta målet snart.
Strax stumhets pansar brista för dess pilar,
Och ordet får gestalt. Hur underbart!
Ännu en gång, som öfver chaos’ vatten,
Guds ande sväfvar för att skingra natten.
Likt efterlängtadt vårregn, som, ur jorden,
Den söfda alstringskraften lockar fram,
Som smälter bergens drifvor, bort i norden,
Och i dess skogar lofvar hvarje stam -
Så ock i tankens verld. De första orden,
Dem själen, ur sin dvala väckt, förnam,
Ett lif, nyss endast anat, uppenbara
Och tyda gåtan: hvad det är att vara?
Hvad är att vara, om ej fritt att njuta
Den högre kraft en allgod fadershand
Ät barnen skänkt? att fast och troget sluta
Kring jordens skilda folk ett enda band
Af brödrakärlek, som ej kan förskjuta -
Ej heller vill, fast grymt försmådd ibland?
Än mer, att, med en sjelfmedveten tunga,
Sin tacksamhet, sin längtan mäkta sjunga?
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
