Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergmans läroår, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rummet, oförmögen att hålla sig stilla, vred ibland händerna
och var förtvivlad. Härtill bidrog utom de sporadiska
ögon-smärtorna även en del annan nervvärk. Med sin morbror doktorn
brukade han uppenbarligen tala om sin neurasteni. Det heter i
det brev, jag redan förut citerat:
A, kära Hugo Christian, vårt lilla samspråk vore väl alls inte fullständigt,
ifall jag icke anförde något angående min hälsa! Nåväl: mina ögon förse mig
någon gång med lite värk, men på det hela taget äro de dock rätt hyggliga.
––Men neurastenien den är allt svår ibland, mycket svår. Ni är
allt ett kuriöst släkte, ni läkare, för allting sorger ni från tuberkel till skoskaf;
men åt neurastenien rycker ni på axlarna. Och likväl tar den så många lif
och så mycken lycka. Hvad menar ni egentligen ? Tror ni kanske, att
axelryckningar är något slags serum mot neurasteni.
Tro ni det, så kan jag stå till tjänst med en liten upplysning:
Ni tar fullständigt miste.
Bergmans anmärkning mot läkarna har ju i anmärkningsvärd
grad förlorat i aktualitet sedan den nedskrevs, men den vittnar
om att kapitlet var ofta debatterat, samt att det var ett
allvarligt problem för honom som skrev.
Den mörka dager, som trots den livliga fabuleringen vilar
över både Solivro och Blå Blommor, vittnar otvivelaktigt om
inre strider. Man må ju betänka, att den sistnämnda boken kom
ut året efter hans lyckliga vår i Paris. Han var kvick och rolig
i umgänget, han var människorna tillgiven, han var kanske till
och med lycklig i sitt yttre liv, men kämpade uppenbarligen med
en åder av tungsinne — och med stunder av obetvinglig ångest.
Närhelst han grep djupt i sitt inre för att skapa ett större
arbete, kom det oemotståndligt i dagen. Ungdomen, säger Solivro,
vill finna sig själv, den är på jakt efter den källa, vars vatten
det dricker. »Och plötsligt bryter den fram, källans djupaste
våg. Fylld av siam, fylld av orenhet, fylld av allt, som är afsky
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
