Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Rysslands litteratur efter 1917. Av Ivan Faludi. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| Maxim Gorki. |
|
| Boris Zaitsev. |
Rysslands litteratur efter 1917
Av Ivan Faludi
Översättning från författarens manuskript av A. L. W.[1]
Efter en lång period av
ofruktbar symbolism, vilken sedan
nittiotalet var den förhärskande
riktningen inom litteraturen,
tycktes den ryska diktningen så småningom
hava förlorat sin storhet. Nog fanns där
talanger, såsom Gorki, Tsjekov,
Artzybasjev, Meresjkovski, och de spredo den
ryska litteraturen i utlandet och gjorde den
populär ännu mera än deras stora
föregångare gjort, men vid deras talang
häftade förkrigsårens resignation. De voro
stormfåglarna före det stora ovädret, och
därför har deras betydelse städse varit större
för Ryssland självt än för utlandet. Arbeten
som Artzybasjevs »Sanin», Gorkis
»Natthärbärget», Tsjekovs och Andrejevs
teaterstycken höra blott till det mindre kraftiga
virket i den ryska andens väldiga
byggnadsmassa. Man var benägen att tro på att
den ryska litteraturens sedan generationer
befästa betydelse för hela världen hade
burits till graven med Dostojevski,
Turgenjev och Tolstoj.
Men med revolutionsåret 1917 inträdde
en otroligt stormig period — den
dramatiska — i den ryska litteraturen. På en
gång framträdde i massor moder Rysslands
avslipade och ursprungliga talanger.
Revolutionen av 1917 gav den viktigaste
impulsen åt litteraturen sedan Pusjkins och
Gogols dagar och det andliga Ryssland
visade sig nu nära nog i sin forna litterära
glans. I ett nu ställdes de kända ryska
skriftställarna i bakgrunden. Väl försökte
Andrejev än en gång att i en symbolisk
berättelse giva bilden av det Europa, som
bar världskriget i sitt sköte (»Satans
dagbok», 1920). Det lyckades honom att skriva
ett äkta skaldiskt propagandaverk mot
guldets Moloch, men därmed voro hans talang
och hans livskraft uttömda. Han dog i
[1] Porträtten vid denna uppsats återgiva etsningar av Serge Salsjupin, utgivna på Verlag Gamajun, Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1924/0483.html
