Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - U - Uppå ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^26 UPP
mans. U. i gudsfruktan, uppfostras i g. — 3)
(fig.) Uppkomma, uppstå. En storm u-a;le. Stora
snillen u-xle. — Äfv. Växa upp. — Upp v uxen
ell. Uppväxt, part. prct. a) Som vuxit upp.
U-xta tillsammans. Högt uppvuxet träd. —
b) Se Fullvuxen. — Uppväxande, n. 4.
UPPÄ, üppå’ ell. uppå’, prep. Upp på, uppe
på. Se På. U. taket. Stå u. en höjd. Lägga
något u. skåpet. Klockan hänger u. väggen.
Anm. I allmänhet brukas yu; uppd sa i lan,
utom för bem. 1, 2 o. 5 af På (se d. o.), samt
i lalesällen: Sid, silta u. hrarannan, med
några flera.
UPPÅNGA, v. n. 1. Uppstiga som ånga. —
Äfv. yfnøa upp.
UPPÅT, üppå’t, prep. o. adv. 1) Uppför. En
gråsugga kryper u. väggen. Hon kryper u.
och ej nedåt. (Fig. fam.) Ända u. väggarna,
alldeles besatt, alldeles på lok. — 2) Längre upp
i grannskapet till elt högre beläget föremål, en
högre eller nordligare belägen ort. Han bor u.
berget, u. Falun, u. Lappland. Bo, flytta
längre u. — 3) Långt ell. längre upp uli. Bo,
flytta u. landet. — 4) I riktning upp till, ål
höjden. Han har gått u. berget. Blicka u.
himmelen. Blicka u. Kasta u. — För alla
bem. säges äfv. Upp- och nedåt.
UPPÄTA, v. a. 4. Genom påtande bringa upp.
— Äfv. Påta upp.
UPPÄGGA, se Uppegga.
UPPÄTA, v. a. 3. (böjes som Äta) 4) Äta af
någol, tills det blir slut. Jag orkar ej all u.
min portion. (Fam.) Han ser ul, sorn skulle
han vilja u. folk, han ser fasligt barsk ul. —
2) (fig. fam.) Ruinera. Han blir u-lcn af, sina
betjenter. — För begge bem. äfv. Äta upp (i
figurlig bem. mest brukligt). — U-l en, part,
pass. (Pop. o. fam.) Del är u. mal, derpå är
ingenting all förljena: all vinsten går borl i
omkostnader. — Uppätande, n. 4.
UPPÖFVA, v. a. 4. Genom öfning höja, öka,
gifva större färdighet, skärpa, utbilda. U. sin
färdighet i en konsl. U. förståndet, minnet.
U. någon i ell språk. — Äfv. Öfva upp. — U.
sig, v. r. Genom öfning förvärfva större
färdighet. U. sig i ell språk. — Äfv. Öfva upp
sig. — Uppöfvande, n. 4. o. Uppöfning,
f. 2.
UPPÖFVER. uppöVr, prep. o. adv. Upp öfver,
uppe öfver. Se Öfver, Anm.
UPPÖSA, upp-pö’sa, v. n. 2. L Se Pösa
upp.
UPPÖSA, üpp-ö sa, v. a. 2. II. ösa
någonting kokadt ur gryta, panna o. s. i ell kärl.
U. vällingen ur grytan i fatet. — Äfv. Ösa
upp. — Upp ösande, n. 4. o. Uppö s nin g,
f. 2.
UPSALAFEBER, m. 2. Ett slags smittsam
feber, ofta gängse i Upsala, hvaraf den fått sitt
namn.
UR, n. sing. L Se Urväder. I u. och skur,
i snö och regn.
UR. n. 3. II. (af lat. Hora) Mekanisk
inrättning till tidens mätande och regelmessiga
indelning, hvilken genom hjul samt pendel eller
stålfjädrar sältes i rörelse. Jfr. Klocka, bem. 2.
Vägg-, Fick-, Slag-, Spelur, Cylinderur, m. fl.
Solur, Valtenur, Sandur. — Ss. Urhandel,
-ha ndlare.
UR, prep. (I fornspråket äfv. Or, Yr, af
moes.göt. Ux, Uzuh, Us, hvaraf äfv, prep. ul är
bildad.) 1) Från ell inre, betäckt, slulcl ställe.
URB
Han kommer u. kyrkan. Gå ul u. rummet.
Dricka u. ell glas. Lågor uppstcgo u. jorden.
U. vägen, från vägen, bort. t. ex.: Böja u.
vägen. — 2) (i några talesätt) Från, af. U. den
synpunkten U. det skälet. — Adv. Betecknar:
4) Rörelse från ett inre, betäckt eller slutet ställe.
Sliga u. (vagnen). — 2) Uttömning. Dricka u.,
tömma glaset. — Ur brukas äfven som
samrnan-sätlnings-partikel och betecknar då: a) Brist,
nekande, l. ex.: Urminnes, ursinnigt, urbota.—
b) Frigörelse från beskyllning, anklagelse, t. ex.:
Urskulda, ur saka. — c) Regynnelse, uppskof,
t. ex.: Ursprung, urverld, urgammal. — d)
Afskiljande, afsöndring, t. ex.: Urskilja, urval.
— e) Rörelse från någol inre, slutet ställe, rum.
Hit hörande sammansatta ord, hvilka af sig sjelfva
förslås, äro: Urblåsa, -bryta, falla,
-gräfva, -hjelpa, -hoppa, -hugga,
-hvälfva, -hafva, -hälla, -kasla.
-kratsa, -kåla, -lassa, -lasta, -locka,
-lossa, -lossna, -lyfta, -mjölka,
-plocka, -pressa, -rasa, -rifva, -rinna,
-rycka, -skaka, -skjuta,
-skrapa,-skära, -skölja, -slicka, -slita, -slå.
-spränga, -stiga, -stöta, -suga,
-tömma, -vältra.
URAKTLÅTA, uråckllå’ta o. ürackllå’la, v. a. 3.
(böjes som Låta) Sammandraget af Ulur akt
låta. Ej iakttaga, ej göra (någol som borde
göras), underlåta, försumma. U. sin pligl. U.
inställelse. U. inbetalningen af räntan å ell lån.
URAKTLÅTANDE, n. 4. eller
URAKTLÄTELSE. f. 3. eller
URAKTLÅTENHET, f. 3. Icke fullgörande,
icke iakttagande, försummelse. U. af en pligl.
U. all rätta sig efter en gifven föreskrift. Delta
var en u. af honom.
URAN, -ån, m. sing. En metall, upptäckt
4789 af Klaprolh.
URANIA, urånia, nom. prop. f. (grek. o. rom.
myl.) Sljernkunskapcns gudinna.
URANUS, üranuss, nom. prop. m. (grek.
Uranos) 4) (myl.) Himmelens gud. — 2) En af
Herschel 1781 upptäckt planet.
URARFVA, ürårrva. adj. oböjl. (lagt.) Göra
sig u., afsäga sig arfsrältighet.
’ URARFVAFÖRMÄN, m. sing. (lagl.)
Arf-vinges genom ansökning vid vederbörlig domstol
vunna förmån att, genom afsägelsc af arfsrätten.
vinna befrielse från den med arfvel åtföljande
gäld.
URARFVAGÖRELSE, f. 3. (lagl.) Laga
åtgärd, hvarigenom arfvingc gör sig urafva.
URARFVAMÄL, n. 3. (lagt.) Mål, som angår
urarfvagörelse.
URARTA, v. n. 4. Blifva sämre till art.
van-släglas. — U-d, parL pret. Till arten försämrad.
— Urartande, n. 4.
URAT, - åt, n. 3. (kem.) Urinsyradt salt.
URBANITET, urrbanilét, f. (lat. Urbanitas)
Slädadt vett, hyfsning.
URBAND, n. 3. Band, vidhängdi elt fickur,
för samma ändamål som en urkedja.
URBERG, n. 5. (geol.) Så kallas de berg,
hvilka utgöra jordens äldsta formation och sakna
alla spår till organiska väsenden.
URBILD, ni. 3. Ursprunglig bild, efter
hvilken andra bildas.
a URBLEKA, v. a. 2. Göra färgen på ell före*
mål blekare, försvaga cller utplåna den. — U-s.
v. dep. Förlora färgen, få blekare färg. -
Fr-blekning, f. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
