Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - Tjenstgosse ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548
TJE
TJU
TJENSTGOSSE, m. 2. pl. — gossar. Gosse,
som är i tjenst hos någon.
TJENSTGÖRANDE, a. 4. Som verkligen gör
tjenst (bem. 3). T. officer.
TJENSTGÖRING, f. 2. Ulöfning af de
göro-mål, åligganden, som tillhöra en tjenst (bem. 4).
Tio års l. Vara, komma i t.
TJENSTHANDEL, m. sing. Handel med
tjen-ster (bem. 4).
TJENSTHJON, se Tjenstehjon.
TJENSTHÄST, m. 2. Häst, som af officer
begagnas i tjensten och tillhör kronan.
TJENSTIFVER, m. sing. Se Tjenslenit.
TJENSTKAMRAT, m. 3. 4) Den, hvilken
tjenar samma husbonde som en annan. — 2) Den,
hvilken tjenar vid samma verk, trupp, armé o. s. v.
som en annan.
TJENSTLEDIG, a. 2. Fri från tjenstgöring;
ej för tillfället i tjenst. — Syn. Tjenstfri.
TJENSTLEDIGHET, f. 3. Ledighet, frihet
ifrån tjenstgöring. — Syn. Tjenstfrihet.
TJENSTLIGEN, adv. (föråldr.) Tjenstskyldigast.
TJENSTLÖS, a. 2. Ulan tjenst.
TJENSTLÖSHET, f. 3. Saknad af tjenst.
TJENSTPIGA, se Tjenslepiga.
TJENSTPLIGT, f. 3. 4) Pligt, som man har
att uppfylla i egenskap af tjensteman. — 2) Se
Tjen siskyldighet.
TJENSTPLIGTIG, a. 2. Se Tjenstskyldig.
TJENSTSKYLDIG, a. 2. Skyldig lill tjenst,
att tjena någon, eller till vissa servituter. —
Tjenstskyldigl, adv.
TJENSTSKYLDIGHET, f. 3. Skyldighet till
tjenst, att tjena någon, eller till vissa servituter.
TJENSTSÖKANDE, a. 4. o. s. c. 5. Som söker
tjenst (offentlig eller enskilt).
TJENSTVILLIG, a. 2. 4) Villig till tjenst.
Er l-e ljenare. — 2) Se Tjenslaklig. — Tj
ensl-villighel, f. 3. — Tjenslvilli g t, adv.
TJENSTVÄG, se Tjensteväg.
TJENSTVÄRJA, f. 4. Värja, som bäres i
tjensten.
TJENSTÅR, n. B. 4) År af en persons tjenst
(offentlig eller enskilt). — 2) Säges om det år,
för hvilket enka eller barn efter afliden prest äger
alt uppbära inkomsterna, oberoende af nådår.
TJOCK, a. 2. 4) a) Angifver den tredje af
en kropps dimensioner. En två lum t. planka.
— Motsatser: Lång och Bred. — b) Säges äfven,
för alt bestämma trinda (cylindriska) kroppars
genomskärning. Ell två fot l-l träd. — 2) (utan
åtföljande bestämningsord) Uttrycker en, i
jem-förelse med andra kroppar, betydlig tjocklek. T.
planka, mur. T. bok. T-l träd. T-a ben.
T. hals. T. öfver slussen. T. och fel. Stor l.
karl. T. som en tunna, mycket tjock. I l-a
muren, på ett tjockt ställe af muren. — Syn.
Vid. Fyllig, Bukig, Diger. — Motsatser: Smal,
Tunn. — 3) (lågt) Hafvande. Göra en flicka l.
— 4) Bred och fyllig. T-a drag i målning. —
5) Tät (i motsats lill Gles, Tunn). T-l hår, gräs.
Säden slår l. I l-a, l-asle skogen. T-a
ögonbryn. T. dimma. T-l moln. T-l mörker, djupt,
starkt m.; (fig.) grof okunnighet. — 6) Ej flytande;
grumlig, oklar. T. konsistens. T. vätska. T-l
bläck. T. olja. T. som elt mos, som smör.
Eoka t. som gröt. T. och seg. T. luft,
töcknig. — 7) T. ton, fyllig. T. i halsen, som har
gröfre målföre än vanligt; hes. Vara l. i
munnen, uttala orden myckel oredigt, liksom hade
man gröt i munnen. — 8) (fig. fam.) Dum. —
Ss. T-bent, -bukig, -fotad, -grenig,
-halsad, -hårig,
-lemmad,-läppig,-ma-gad, -nä si g, -skälig, -skinnad, -s
lammi g.
TJOCKA, f. 4. (sjöt.) Mist eller dimma.
TJOCKBEN, n. 5. Se Vad, f.
TJOCKBENT, a. 4. Som bar tjocka ben.
TJOCKFÄLLING, m. 2. Se Id, I.
TJOCKHET, f. 3. 4) Täthet (i motsats till
Gleshet, Tunnhel). Sädens t. Luftens l.,
löck-nighet. — 2) Tjock konsistens. En vätskas l.
TJOCKHUFVAD, a. 2. 4) Som har tjockt
hufvud. — 2) (fig. fam.) Dum.
TJOCKHUFVUD. n. 4. (fig. fam.) Dumhufvud.
TJOCKLEK, m. 2. 4) a) En kropps
dimension tvärs igenom, i motsats till bredd och längd.
En plankas l. — b) En trind kropps diameter.
En påles t. — 2) Betydlig tjocklek. I anseende
lill trädets l., var det svårt all fälla.
TJOCKNA, v. n. 4. Blifva tjock. Del l-r,
himmelen öfverdrages med moln. —
Tjocknande, n. 4.
TJOCKNÄBB, m. 2. Sc Slortrul.
TJOCKT, adv. 4) Betecknar tjockleken af
något. Sockra en lum l., så alt det blir en tum
tjockt lager af socker. T. klädd, i tjocka kläder.
— 2) Tätt. SåJ. T. som mygg. — 3) Tala t.,
så att orden få ett visst tjockt ljud; äfv. (fig.
fam.) tala dumt. Han ljuger för l., för groft,
skamlöst.
TJOCKÄNDA, f. pl. - ändar. Se
Slor-ända.
TJOG, tjå’g, n. 5. (af Tjugu) Ett antal af
tjugu. Två, tre t. Eli hälft l, Elt t. halm,
tjugu halmkärfvar.
TJOGTALS, tjå’glåls, adv. Flera tjog hvarje
gång; äfv. ett tjog i sender. Se äfv. Hoplals.
TJUDER, tjüd’r, n. 5. Tåg, rep, hvarmed
betande krealur faslbindas på ett ställe.
TJUDRA, v. a. 4. Binda med tjuder. T. en
häst. T. ostron, hummer, släppa dem i afstängda
rurn på hafsbottnen. — Tjudrin g, f, 2.
TJUF, c. 2. pl. tjufvar. (Uttalas i dagligt
tal: Tjyf.) 4) En som stjäl eller stulit. Stor t.,
en som stulit mycket, är van att stjäla. Lilen l.,
som stjäl blott litet. Tillhåll för t-var. (Fam.)
Komma öfver en som l-ven om nallen,
öfver-raska en helt oförväntadt. (Ordspr.) Tillfället gör
l-ven, se Tillfälle. De små l-varna hänger
man, de stora låter man gå, eller De stora
l-varne hänga de små, de falliga och ringa
blifva nog siraffade för sina brott, men de rika
och mäktiga slippa ofta undan. —- 2) T. på ljus,
se Ljusljuf. — 3) Se Borrbill.
TJUFAKTIG, a. 2. Fallen för att stjäla. —
Tjuf aklighet, f. 3. — Tjufakligt, adv.
TJUFART, m. 3. (fam.) Hafva t-en i sig,
vara tjufakiig.
TJUFBAND, n. 5. Band af tjufvar (se Band,
S, c.).
TJUFFOLK, n. sing. (fam.) Tjufaktiga
men-niskor.
TJUFGODS, n. sing. Stulet gods.
TJUFGÖMMA, f 4. (fam.) Se Tjufgömme.
TJÜFGÖMMARE, m. 5. — ERSKA, f. 4. En,
som gömmer åt tjufvar.
TJUFGÖMME. n. 4. Ställe, der en tjuf
gömmer, hvad han stulit.
TJUFHANDTVERK, n. B. (fam.) Se
Tjuf-veri.
TJÜFHORA, f. 4. (lågt) 4) Tjufaktig hora.
-2) Skällsord för liderliga qvinnor.
TJÜFHÅL, n. 8. (fam.) Se Tjufnätle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
