Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kännare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAN
sant. Den saken k-ner han i grund. Jag
k-ner, all jag har oräll. Gifva till k., se
Till-kännagifva. K. Ull, veta, hafva kunskap om,
insigt uti. Dessa rykten k-ner jag ej till.
Latin k-ner han ej till. — 8) Erkänna, bekänna.
Han k-ner ingen annan lag än sin egen vilja.
— 9) Erfara, röna. Han skall snart få k.
verkan deraf. Jag k-ner hos mig ell begär all....
Djupt k. en förlust. — 40 (jur.) Förklara, döma.
K. någon saker, skyldig. K-s skyldig till ell brolt.
K. fri, se Frikänna. — 14) Hysa känslor. K.
mycken ömhet för någon. Jag kan cj
beskrif-va, hvad jag k-ner för dig. — K. sig, v. r.
1) Hafva insigt angående sitt eget väsendes
beskaffenhet. Känn dig sjelf, undersök och
utforska din natur, dina böjelser, fel, o. s. v. —
2) Erfara en känsla af något kroppens eller
själens befinnande. K. sig väl, svag, mall, lycklig,
olycklig, nöjd, försagd.. — 3) K. till sig,
igenkänna ort, ställe, omständigheter,
förhållanden. — K-s vid, v. d. Se Vidkännas. —
Känd, part. pass. Del är k-l, all ... . Göra
sig k. Vara k. för vitler. Hemmanet blef k-l
under kronan, lilldömdcs staten. K. sak är sä
god som villnad, bekännelse är lika fallande
som vittnesmål (af Känna, i bem.: erkänna,
bekänna). — Antager stundom adjektiv natur, t. ex.:
Väl, illa k. En illa k. menniska. —
Subslan-tivt säges: K-c och okände. — Kännande,
n. 4.
KÄNNARE, m. 5. En, som känner, har
insigt, erfarenhet i något. Han är k. i fråga om
vin. — Har några sammansättningar, såsom:
Vinkännare, m. fl.
KÄNNBAR, a. 2. 1) Se Igenkännelig. —
2) Som på elt smärtsamt sätt låter känna sig.
En k. förlust. Del var mig ganska k-l.
[Känbart
KÄNNBARHET, f. 3. Egenskapen all vara
kännbar (bem. 2); smärtsamhet. K-en af en
förlust. [Känbarhet.]
KÄNNBART, adv. På elt kännbart sätt. Jag
har lidil k. genom prisernas fall. [Känbart.]
KÄNNEDOM, m. sing. Se Kunskap. Hafva,
få, skaffa sig k. om någol. K. af verlden,
verldserfarenhet. Taga k. af, göra sig
underrättad orn, bekant med. Tala med k. af saken
(eller numera vanligare: sakkännedom).
KÄNNEMÄRKE, n. 4. Se Kännetecken.
KÄNNETECKEN, n. 5. 1) Märke, tecken,
hvarigenom person ell. sak kan igenkännas.
Kännetecken på en rymmare. Ell koger är
Cupi-dos k. — 2) (log.) Beskaffenhet, som tillägges
eller frånsäges elt föremål.
KÄNNING, f. 2. Verkning, som låter känna
sig. En k. af feber. Få en k. af ånger. Hvar
och cn har k. af dyrhelen. Om han går
under, kommer mången alt hafva k. deraf.
KÄNNINGSBÅK, m. 2. Se Båk.
KÄNNSPAK, a. 2. Som lätt igenkänner förut
sedda personer.
KÄNSEL, m. sing. 1) Förmågan alt genom
beröring öfverlyga sig om kroppsliga föremåls
beskaffenhet. Genom k-n erfara vi, om en sak
är kall eller varm, slät eller ojemn, o. s. v. —
Syn. Känselsinne. — 2) Igenkännande. Endast
i uttrycket: Draga k. på någon, tycka sig
känna igen honom.
KÄNSELBLOMMA, f. 4. En liten buske med
små blommor, och hvars blad lägga sig
tillsammans, när de vidröras. Mimosa pudica.
KÄNSELSINNE, n. sing. Se Känsel, 1.
KAN 889
KÄNSELSTRÄNG, m. 2. Se Nerv.
KÄNSELTRÄD. m. 2. Trådlikt verktyg för
känseln, hos Blöldjuren. Kallas vanligen
Tref-vare.
KÄNSLA, f. 4. 4) Förnimmelse af ens eget
tillstånd såsom antingen angenämt ell. oangenämt.
En behaglig, Ijuflig, smärtsam k. Kroppsliga,
moraliska k-slor. K. af hunger, törst, sömn,
mallhet, helsa, styrka. — 2) Förmågan att
känna, uppfatta, förslå, ulan tillhjelp af förnuft,
iakttagelse eller erfarenhet: ett slags naturlig inslinkt.
Hafva k. af rätlvisa, af orättvisa, af det goda.
Han har ingen k. för musik, för det sköna,
för del passande. Hafva k. af sin styrka,
svaghet. — 3) Själsrörelse. Ådel, låg k. K. af
glädje, obehag, hal, vänskap, kärlek, aktning,
medlidande. Vara ulan all mensklig k. —
4) (i sing.) a) Moralisk känslighet eller
benägenhet att blifva lätt rörd: förmåga alt känna
medlidande, ömhet. Åga mycken k. Sakna all k.
K-n är för mycket rådande i hans arbete.
Han är ulan all k. för olyckan. — b) Uttryck
af sådan moralisk känslighet. JAsa, höra, tala,
skrifva med k. Ell lat, fullt af k.
KÄNSLIG, a. 2. i) Som har ett retligl
kän-sclsinne; lätt tillgänglig för intryck på känseln
eller känslan. Säges både i fysisk och moralisk
mening. En häsl, k. för sporren. K. för köld,
smärta. K. för kritik. Brukas äfven i fråga
om sak, l. ex.: Ögal är ell ganska k-l organ.
Hans kropp år k. för de minsta förändringar
i väderleken. — Syn. Sensibel, Ömtålig. — 2)
(i moralisk mening) Som har känsla, dellagande,
sinne för något. K. för andras olyckor, för
vänskap, kärlek. Man säger äfven: En k. själ,
elt k-t sinne, o. s. v. — Syn. Sensibel.
KÄNSLIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
känslig (begge bem.). K. för köld, för
väderlekens skiftningar. K. för vänskap. — Syn.
Sensibilitet, Ömlålighet.
KÄNSLOFULL, a. 2. Som har mycken känsla.
En k. menniska. själ. Ell k-l sinne. — Syn.
Sensibel. — K änslofulll, adv.
KÄNSLOFULLHET, f. 3. Djup, innerlig känsla.
KÄNSLOFÖRHÄFNING. f. 2. Känslans
onaturliga öfverspänning; framkryslad, öfverdrifven
och tillgjord känsla. Nytt ord, brukadl i det
litterära språket.
KÄNSLOFÖRMÅGA, f. sing. Själens förmåga
alt erfara känslor.
KÄNSLOLÖS, a. 2. 4) Icke känslig. K. för
köld, för smärta. — 2) Som förlorat bruket af
känselsinnet. Hon föll i vanmakt och låg
länge k. — Syn. Liflös. — 3) Som ej hyser
deltagande känslor för andra. En k. menniska.
K-l hjerla. — Syn. Hårdhjertad, Hård,
Obarm-herlig, Hjertlös.
KÄNSLOLÖSHET, f. 3. 4) Frånvaro af
känslighet. K. för köld. — 2) Brist på deltagande
känslor för andra. — Syn. Hjerllöshet, Hårdhet,
ObarmherUghet.
KÄNSLOLÖST, adv. Utan känsla, utan
deltagande, hårdhjertadt, bjertlöst.
KÄNSLOPJUNK, n. sing. Pjunkig
känslofullhet.
KÄNSLOSAM, a. 2. Tillgjord! känslofull.
-Känslosamt, adv.
KÄNSLOSAMHET, f. 3. Tillgjord
känslofullhet.
KÄNSLOÖM, a. 2. Som har ömma känslor,
ömsint, känslofull, vekhjertad. —
Känsloömhet, f. 3. — Känsloömt, adv.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
