Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kerub ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820
KER
RIN
KERUB, tjerüb, m. 3. (hebr. ord. som egentl
betyder: flygande underdjur med mcnniskoansigte)
Engel af andra kören, första hierarkien. [Che —.]
KESA. tjèsa, v. n. 4. (om boskap) Lustigt
hoppa och springa omkring. — Kc sande, n. 4.
KESMAGE, m. 2. pl. — magar. Se Löpe.
KETA, tjéta, v. n. 4. (pop.) Se Sagga. —
Kelande, n. 4.
KETTA, tja tta, v. n. 4. (fabr.) Varpa garn
till väf.
KETTE, tjä’tte, m. 2. pl. ketlar. Se
Kalf-kelle.
KETTE, tjä’tte, m. sing. (t. Kelle) Se Varp,
Ränning. — Ss. Kellgarn.
KETTEL, tja tfl, se Killel.
KETTING, tjä’ttinng, m. 2. Se Ankarkelling.
KETTSKÄRNING, tjä’ltschä’rninng, f. 2. (väf.)
Se Varpning.
K H AN, kån, m. 3. Tatarisk furste.
KIBITKA, kibi’ltka, f. 4. Elt slags sämre
ryskt åkdon.
K ID, tjfd, n. 5. Se Kidling.
KIDLA, tji’dla, eller vanligare: tjflla, v. n. 4.
(om getter) Föda.
KIDLING, (uttalas vanligen: tji’llinng) m. 2.
(af Kid) Ung get. — Ss. K-skinn.
KIES, se Kis.
KIF, n. sing. Tvistande, missämja. Komma
i k. med hvarandra.
KIFVA, v. n. o. KIFVAS, v. d. 4. Träta,
tvista. K-ver icke med hvarandra på vägen.
KIKA, v. n. 4. I. (fam.) Med spända blickar
se på ett föremål. K. på någon. — Syn. Se Se.
— Kikande, n. 4.
KIKA, v. n. 4. II. Häftigt hämta efter andan.
KIKARE, m. 5. Synglas, som har den
egenskapen alt närma aflägsna föremål till ögat, så
att de synas större och klarare, än med blotta
ögat. (Fig. fam.) Hafva något i k-n, hafva
något i syfte, tänka på något förehafvande.
KIKHOSTA, f. 4. Epidemisk, farlig
barnsjukdom, bestående i ett slags egen, konvulsivisk
hosta.
KIKNA, v. n. 4. Af skratt eller hosta
förlora andan. K. af skratt. — Kiknande, n. 4.
KIKÄRT, lji’kä’rrt, f. 3. (lat. Cicer) 4) Ett
slags små ärter, som växa i de södra länderna. —
2) Sjelfva växten. Cicer arieiinum.
KIL, m. 2. 4) Viggformigt stycke af Irä eller
jern, som begagnas vid klyfning af trä eller sten.
— 2) Liten spctsvinklig lapp, som isys på
klädesplagg emellan hufvudstyckena. — 3) Se Svickla.
— 4) Se Nolkil. — Ss. K-f or mi g, -lik.
KILA, v. a. 4. I. Drifva in cn kil i någol.
K. Tn, indrifva en kil. K. fäst, medelst kilars
indrifvande fästa. K. under, drifva kil eller kilar
inunder. — Kilande, n. 4.
KILA, v. n. 4. II. (fam.) Springa mycket fort.
K. af, bort, Tn, ut.
KILBEN, n. 5. (anat.) Ben, som bildar en
del af hufvudskålens botten.
KILLA, KILLING, se Kidla, Kidling.
KILLE, tjflle, m. 2. pl. — killar, (fam.) 4)
Skämtsam benämning på Arlekin i cn cambiolek.
— 2) Benämning på spelet Vobesser eller Enkorts
Cambio.
KILNING, f. 2. Handlingen, då man
kilar (L).
KIM, m. 2. pl. kimmar. Benämning på
hvarldera af de långa, smala trästycken, som
utgöra sidorna af elt laggkärl. Kallas i plur. äfv.
Släfvcr.
KIMMA, v. n. 4. (pop.) Se Klämta. —
Simmande, n. 4.
K LM RÖK. m. sing. (t. Kienruss) Ett slags
svart färg, beslående af ett med några oljedelar
genomträngdt löst kol, som vinnes genom
långsam förbränning af harlsrikt trä. — Ss.
K-s-bränneri. -s bränning, -s hy tta.
KIMRÖKSBÖSSA, f. 4. 4) Helt litet, aflångt
laggkärl. hvari kimrök inpackas och försäljes. —
2) Sådant kärl, fyldt med kimrök.
KINA, tjfna, f. sing. Den till medicinskt
bruk nyttiga barken af Kinaträdet. Jfr. d. o. —
Kallas äfv. Chinchina. [China.J
K IN A B ARK. m. sing. Se Kina.
K1NAPULVER, n. 5. Pulveriserad kinabark.
K1NAR0T, f. sing. Roten af trädet Smilax
China i Persien. Kina, m. fl.
KINATRÄD, n. 5. Ett trädslag i Perus
skogar, som lemnar den i medicinen myckel brukade
Kinabarken eller Kinan. Cinchona. Deraf
finnas tre arter; Cinchona cordifolia, som lemnar
gul kina, äfven kallad Kungskina, hvilken mest
användes; Cinchona glandulifera, som lemnar grå
Kina, och Cinchona oblongifolia, hvaraf fås röd
Kina.
KINASYRA, f. 4. (kem.) Ett slags växtsyra,
som förekommer i åtskilliga arter kinabark.
KIND, f. 3. Den del på ömse sidor af en
menniskas ansigte, som är emellan tinningen,
ögat, näsan, hakan, underkäflen och örat. Slå
någon på k-en. Tårarne runno ned öfver
k-erna.
KINDBACKE, m. 2. pl. — backar. 4) Se
Käkben. — 2) (skepp.) K-ar. knäformiga
trästycken, som, faslspikade på ömse sidor af en mast,
tjcna lill underlag för salningarna.
KINDBEN, n. 5. Båglikt ben utanpå ötra
käkbenet.
KINDBÅGE, m. 2. pl. — bågar. Se Käkben.
KINDGROP, f. 2. Liten fördjupning, lik en
grop, i kinderna på somliga menniskor.
KINDKED, f. 3. ell. KINDKEDJA, f. 4.
Liten jernkedja, som å ömse sidor af hästens hufvud
förenar bptslel med munlaget.
KINDPUST. m. 2. (bibi.) Slag på kinden.
KINDPUSTA, v. a. 4. (bibi.) Gifva
kindpu-star.
KINDPÅSE, m. 2. pl. — påsar, (nat. hisu)
Elt slags pung, som vissa djur, t. ex. hamsteru
och några aparter, hafva på inre sidan af
käftarna, och hvari de understundom fortskalTa
samlade förråder.
KINDREM, f. 2. pl. — remmar. Rem. som
går ned öfver kinden, t. ex. på en tschakå, en
mössa.
KTNDSKÄGG, n. 5. Se Polisonger.
KINDTAND, f. 3. pl. — tänder. Se
Oxel-tand.
KINK, n. sing. (skepp.; t. Kink) Rundvridning
eller öga på ett för hårdt slaget låg.
KINK. n. sing. (fam.) Se Kinkande.
KINKA, v. n. 4. (fam.) Beklaga sig. knota
öfver småsaker; vara öfvcrdrifvet grannlaga,
ömtå-tålig, ordentlig.
KINKANDE, n. 4. Omständigheten att man
kinkar, är kmkig.
KINKBLÅSA, f. 4. (fam.) En, som ständigt
kinkar.
KINKENJES, tjfnngk’n-jés, m. sing. (pop.) Se
Kinkblåsa. — Ordet är sannolikt en förvridning
af Kindchen Jesu! hvilket uttryck af Tyskarna
fordom mycket brukades, då de beklagade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
