- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
809

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kanhända ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KAN

KAN

809

KANHÄNDA, kannhä’nnda, adv. (af Kan
hända) Möjligen, möjligtvis, tilläfventyrs. Han är
k. sjuk. — Syn. Måhända, Törhända, Kanske.

KANIK, - ni’ck, m. 3. Se Canonicus.

KANIN, - i’n, m. 3. En art af Harslägtet,
med nakna, korta öron, och bakbenen kortare än
hos hararna; bor i underjordiska hålor, som han
sjelf gräfver. Lepus Cuniculus. Angoriska K-en,
se Silkeshare. — Sä. K-ho na, -håla, -hår,
-skinn, -skötsel, -unge, -vaktare.

KANINGÅRD, m. 2. Särskilt inhägnad,
hvar-inom kaniner underhållas.

KANINNÄT. n. 5. Jagtnät för kaniner.

KANISTER, kani’sst’r, m. 2. pl. kanislrar.
Te-, socker- eller tobakskista.

KANKA, se Kånka.

KANNA, f. 4. (lal. Canlharus) 4) Ett slags
större drickskärl med lock. Har
sammansättningarna Dricks-, öl-, Vinkanna, Tenn-,
Träkanna, m. fl. — 2) Större kärl att förvara vatten uli,
till sköljning, tvättning, o. s. v. Bildar
sammansättningarna: Hand-, Vatten-, Skölj-, Sprutkanna.
— 3) Ett rymdmåtl för våta varor, innehållande en
rymd af 100 kubik-decimaltum. — Ss. Kannlock.

KANNGREP, n. 5. Handlag på en kanna.

KANNIBAL, - -ål, m. 3. (fr. Cannibale) 1)
Menniskoätare. — 2) (fig.) Ytterst grym menniska.

KANNMÅTT, n. 5. Mått, som håller en kanna.

KANNRUM, n. 5. eller KANNRYMD, m. 3.
Så mycket, som en kanna innehåller.

KANNSTÖPA, v. n. 2. (fam. skämtv.)
Politisera, utan omdöme och förmåga dertill. —
Kann-s löp an de, n. 4.

KANNSTÖPARE, m. B. (fam. skämtv.) En,
som gerna, och ulan att äga omdöme och
förmåga dertill, lalar om politiska ämnen. — Namnet
har uppkommit af Holbergs bekanta komedi: Den
politiske Kandeslæber, d. v. s. Den politiske
Tenn-gjutaren, emedan hjelten dcri var en tenngjuiare.

KANNSTÖPERI, n. 3. (fam. skämtv.) Tal i
politiska ämnen, ulan förstånd och insigl atl
bedöma dem.

KANON, kånånn, se Canon.

KANON, kanon, m. 3. (ilal. Cannone af lat.
Canna, rör) 4) Längre fältstycke med smalare
lopp än mörsare. Skjuta med k-er. — 2) Ett
slags fruntimmers-hårlockar. — Ss. K-dunder,
-lavett, -skotl.

KANONAD, –åd, m. 3. Flera kanonskott,
afskjutna på en gång eller efter hvarandra.

KANONBANK, kandnbånngk, m. 2. (forlij.)
Bakom en vall varande jordupphöjning, hvarifråu
skjules med kanoner.

KANONBÅT, m. 2. Se Kanonjolle.

KANONBÄDDNING, f. 2. (fortif.) Vid
stycke-värn anlagdt träunderlag för lavettbjulen, på det
de icke må nedskära i marken.

KANONGJUTERI, n. 3. Se Styckebruk.

KANONIER, –niä*r, m. 3. (fr. Canonnier)
Sjöartillerist. — Ss. K-kompani.

KANONIKUS, se Canonicus.

KANONISERA, v. a. 4. (af lat. Canon)
Högtidligen upptaga bland helgonens antal (i katolska
kyrkan). Endast på[ven äger rätt atl k. —
Kanoniserande, n. 4. o. Kanonisering,
f. 2. [Can -.]

KANONISK, a. 2.. (af lat. Canon, rättesnöre)
Egenll.: tjenande som rättesnöre. Æ-a lagen,
kyrkolagen i katolska församlingen. K-a böcker
(i bibeln), de böcker, hvilka, såsom innehållande
föreskrifter för trosbekännelsen, voro upptagna i
förteckningen på heliga böcker.

KANONJERN, n. sing. Tackjern, tjenligt lill
kanonpjutning.

KANONJOLLE, m. 2. pl. — jollar. Litet
beslyckadt skärgårdsfartyg med en 24-pundig
kanon, en nicka och 22 rnans besättning.

KANONKULA, f. 4, Jernkula, som begagnas
till skjutning med kanoner.

KANONLÅDA, f. 4. Kanonlavelt på
örlogs-farlyg.

KANONLÅS, n. 5. Lås, som begagnas på
kanoner vid sjöartilleriet lill skottens affyrning,
af samma beskaffenhet som vanliga handgevärslås.

KANONMAT, - önmåt, m. sing. Hvad som
ulsättes för artillerieldens verkan.

KANONMETALL, -önmelåll. m. sing. Ett
slags metallblandning af koppar och tenn.

KANONSLUP, m. 2. Litel beslyckadt
skärgårdsfartyg, med två 24-pundiga kanoner, cn i
akter och en i för, 4 nickor och 50 lill 60 mans
besättning.

KANONVAGN, m. 2. Vagn, som begagnas
alt föra kanoner, då de äro så tunga, att de icke
ulan svårighet kunna föras liggande i sina laveltcr.

KANOT, kanöl ell. (efter franska uttalet) kanö,
m. 3. (fr. Canol) Indiansk bål, gjord af en
ur-hålkad trädslam. [Canol, Kano.]

KANSKE, kånnsche, adv. Se Kanhända.

KANSLER, kånnsla’r o. kannslä’r, m. 3. (lat.
Cancellarius) 4) (under mcdeliiden) a)
Rättsbe-tjent, som uppvaktade vid domstolen. — b)
Rälts-skrifvare, som uppsatie domen och förvarade
handlingarna. Deraf sedermera del nya ordet Kanslist,
— c) Handsekreterare och rådgifvare hos furstar
och andra mäkliga personer. — 2) Bildar några
sammansatta ord, såsom: Riks-, Juslitie-, Hof-,
Prokansler, hvilka ses på sina ställen. Akademie
eller Universitets Kansler, furste eller högt
uppsatt man, som har högsta ledningen af en
akademis styrelse. — Sr K-sembele, -svärdighel.
[Canceller, Canzler. Canlzler, Kanzler.]

KANSLERSGILLE, n. sing. Ett kollegium,
som inrättades 1801 ocb hade uppsigt öfver
upp-fostringsverken. Bestod af universiteternas
kanslerer gemensamt. Upphörde år 1809.

KANSLI, kannsli’, n. 3. (lat. Cancelli, skrank
vid domstolar) 1) Rummet, der en domslols eller
ell embetsverks beslut utfärdas. — 2) Samteliga
personer, som der tjensigöra. — 3) (i Sverige) a)
(Ford.) Embetsverk, der riksärenden i allmänhet
expedierades och för hvilket Riks-Kanslern (bem.
1, c) var chef. — b) (nu) K. Maj:ts K.,
embetsverk, genom hvars särskilta fördelningar
riksäreh-dena expedieras. — Ss. K-embelsman,
-sekreterare, -sigill, -skrifvare, -syssla,
-tjenst, - vaktmästare. [Canceliie, Cancelli,
Canzli, Kanzli.]

KANSLIAFGIFT, f. 3. Afgifl, som lill ett
kansli erlägges i lösen för någon derifrån
utfärdad handling. Kallas äfv. Kansligcbühr.

KANSLIGEBÜHR, kannsli geby r, n. sing. Se
Kansliafgifl.

KANSLIKOLLEGIUM, kannslfkållégiumm, n.
sing. Se Kansli, 3, a.

KANSLIORDNING, f. 2. Af regeringen
stadgad ordning för göromålcns fördelning i
Kanslikollegium.

KANSLIPRESIDENT, ——da nnt, m. 3.
President i Kanslikollegium.

KANSLIRÅD, n. 3. Högre embetsman i
Kanslistyrelsen.

KANSLIRÄTT, m. sing. En egen domstol för
konungens kansli, hvilken dömer öfver de till
102

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0819.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free